Förra veckan blev det äntligen dags att ta avsked av de gamla orienteringsdojorna. SOm belöning efter avslutad orienteringsbana (5 km på 1:40 h......), så fick jag efter vissa om och men ta på mig de nya skorna, fina som bara den. Däremellan fick jag tacka mitt smala fotblad för att jag slapp de fula lila skorna och istället fick ta de fina blå.
Gissa själv vilken som är vilken.
Igår fick jag sedan möjlighet att testa de nya tossorna i terräng, då jag deltog i klubbens klubbmästerskap. I skrivande stund har resultaten inte än ploppat upp, men mina feelisar är att själva orienteringen gick ok, löpningen desto sämre. Banan var alltså 5 km och min tid 1:30 h, till mitt försvar kan jag säga att även banläggaren medgav junior(omskrivning för oerfaren)banorna kan ha varit ganska krävande. Och skorna skavade som bara den. Vi får se om jag faktiskt i Jukola om två veckor ska ge mig in på den 8 km långa banan, eller om jag till alla inblandade parters lättnad byter till en på 5 km.
Orientering rekommenderas annars för alla och envar så här dagarna före dimissionen - vem skulle ens villa ha släta och fina armar och ben i stunden man kliver upp på scen för att ta emot sina ödesbestämmande bokstäver?
Vad har jag hållit på med under dom senaste 41 dagarna när jag inte bloggat?
gått på prepkurs och seglat mellan angst och lycka
börjat diet!
och även slutat en viss diet
tränat som en galning...
...tills läsandet tog över
lidit av ångest över det minimala antalet av träning
hittat mig själv ensam på mitt rum utan någon kontakt till yttre världen
sprungit mitt livs femte halvmaraton...
...och även mitt livs sämsta halvmaraton (tror jag)
lidit av verk i fotbottnen pga en viss halvmaraton
skrivit inträdesprov
kännt mig extra tom efter inträdesproven
sprungit en länk efter halvmarran (fun fact: jag klarade av att springa 0,5 km på 2:30 min! känner mig stolt)
städat som en galning inför den stora dagen
Nu när den 16 maj kom och gick, borde vi ju sätta ett nytt mål. Nästa år ska förståss HCR springas på nytt, och då förhoppningsvis alla tre samlade (alltså jag förväntar mig att de två andra är med på samma noter). Men för tillfället känns det som att inga för stänga mål ska sättas upp, sommaren får komma med vad den vill och visa då eventuelt vägen mot nästa steg ( bara för att vara en gnutta filosofisk en onsdakväll när mitt rum är äntligen städat och jag har tid att bara sitta och lyssna på musik och dela med mig av mitt liv till alla er härliga läsare, typ två stycken)
Detta hittar man när man googlar på cheesy feel good quotes, eehhheeee.
Hejhåj! Denna säsongs cykelkilometrar var med om en (för mig) rejäl ökning, då jag i sällskap av mams igår deltog i Lohjanjärven ympäripyöräily. Även om vi ju cyklade ganska i slutändan så fick jag lära mig en del om gruppcykling, och sist och slutligen med alla amtpauser inkluderade så var det ju en helt kiva keikka!
Vid 50 km, just innan den stora och jobbiga Svartå-backen blev vi bjudna på korv (som tack och lov inte hade tagit slutt vid det laget att vi hann trampa fram), vilket ju smakade riktigtsuperdupergott!
Och i mål sedan kunde jag med trötta ben konstatera att jag cyklat 70 km på bruttotiden 4:15 h, netto 3:51 h. Bra gick det, trots det väldigt lårbaserade gympasset i fredags!
Lyssna här: det är dags för bloggens fjärde gästbloggning! I spotlighten (fläckljuset) står denna gång en gren som i förbifarten och utan en allt för stor passion nämnts redan några gånger, en gren som för en och annan har visat sig vara något mer än den från utsidan sett ter sig. Vi vävar härmed isär draperierna för vår gästbloggare IV och uppmanar samtidigt våra ärade läsare till att kontakta oss i fall de känner för att dela med sig av sina på något sätt i bloggen passande historier!
Jag minns hur mamma tjatade på mig då jag var liten: ”Vill du inte prova på gymnastik eller simning eller balett?” Det ville jag inte. Jag hittade min gren då jag var 6 år gammal, på första försöket, och förblev envist kär i den. Inte så jag inte gjorde annat under åren, men det mesta föll liksom bort efter en stund. Fördomsfull var jag också – det mesta som inte var bollsport verkade lite underligt, och allt man inte tävlade i var slöseri på tid.
Redan efter ett fåtal år, mot sluthalvan av lågstadiet, började mina knän bli aningen problematiska. Först gjorde det bara lite ont någon enstaka gång då jag sprungit en timme eller två på träningar, men så småningom blev värken värre och mer regelbunden. Hälsovårdaren sade att det nog bara var fråga om tillväxtsmärta, något som skulle gå om av sig själv. Jag var tveksam, för jag växte inte särskilt fort då jag var 11. Inte så att det hade hjälpt för stunden, även om hon hade haft rätt. Jag tränade tre gånger i veckan och spelade i genomsnitt en match varje veckoslut därpå, jag kunde inte vänta på lättnaden i ett obestämt antal månader eller år. Så jag skaffade mig knästöd, som fort blev nödvändiga för att jag skulle kunna ta ett enda springsteg. Och medan jag nu kunde spela som alltid förr, klarade knäna sig allt sämre utan kompressionen de kommit att bero av – smärtan slog till ibland när jag gick vanligt, och det tog länge innan den lindrades om jag råkade springa till bussen ibland.
Jag slutade växa, men smärtan gick aldrig om. Under årens lopp besökte jag en handfull fysioterapeuter som bara viftade bort den smärta jag kämpat med allt för länge. Vissa tyckte att det berodde på svaga muskler – något som inte borde vara ett problem för en ung flicka som sprungit hela sitt liv. Andra nöjde sig med den redan alldeles för välbekanta tillväxtförklaringen. Så jag gav upp och accepterade att jag skulle behöva mina knästöd resten av mitt liv.
Den sista gången jag besökte en fysioterapeut kom en lång stund senare, och enbart på grund av att mitt nya lag skickade alla spelare på granskning. Han filmade mig på springmattan, när jag gick, sprang, och gjorde knäböj. När vi sedan kollade inspelningen, var svaret uppenbart: min fot är fel. All smärta beror på rejäl överpronation. Det var en lättnad att få ett svar som var så simpelt och logiskt. Dock finns det ganska lite man kan göra åt saken; min fot är som den är, ett resultat av mina gener, likt resten av mig. Jag fick ett tjockt kompendium med olika rörelser som skulle förstärka och tänja på mina fötter och förbättra läget, men i all ärlighet orkade jag inte med hundratals upprepningar av till synes obetydliga övningar flera gånger i dagen. Det kändes liksom inte som ett tillräckligt effektivt sätt att åtgärda ett problem som jag ändå redan lärt mig att leva med.
Jag måste ha varit 15 då min kompis skaffade sig ett gymkort och jag först introducerades till yoga. Det tog månader för henne att locka mig till en av gruppövningarna; jag hann fylla 16 innan jag gick med på att följa med. Aldrig hade jag väntat mig att där hitta svar på alla mina frågor och önskemål. Men det blev inte som jag tänkt mig: muskler jag inte vetat om skakade av utmattning och jag kände skillnaden direkt. Jag blev förälskad på en gång. Ett halvt år senare gick jag fortfarande fel. Men jag hade ett eget gymkort och gick på yogalektioner varje vecka. Och så småningom – eller egentligen hände det ganska plötsligt – gjorde det inte så ont mera. Jag sprang till bussen och tänkte inte två gånger på det, för det fanns inget behov. Jag glömde knästöden hem allt oftare, men insåg att jag klarade mig utan dem.
Nu är jag 19. Mina knästöd i storlek S kändes ytterst obekväma senast jag tvingade dem på mig. Jag har inte använt dem på flera år. Jag har inte behövt dem. Men jag rör mig. Korgbollen föll bort nästan helt vid något skede, och ett par gånger om efter det – vi är som gamla vänner som återförenas nu och då. Lika är det med yogan. Men vissa delar av yogan bär jag med mig, gör jag för att kunna behålla knästöden i bakhörnet av byrålådan, oanvända och för små för mina 19-åriga ben. Och jag springer längs med ån då jag känner för det, bara för att det är så magiskt att jag kan.
Jag räknar att jag så där alldeles på riktigt riktigt har bloggat senast för 31 dagar sedan. Men nu är jag tillbaka! Inget i världen kan nu distrahera mig från bloggandets ljuva värld!
Jag har planerat att rymma till Australien och svurit över min studerandeekonomi
Jag har lärt mig allt som läras bör om nervsystemet och i min desperathet skrattat åt inte-ens-roliga halvhumorösa bilder
Jag har beundrat min rumpa i bibbans spegel
Jag har "tankat kolhydrater" på de frågeväckande sätten
Jag har tvättat min cykel så den skimrar och skiner
Jag har sprungit en halvmaraton
Jag har läst så till den grad att jag skrivit ett inträdesprov med en yolo-bubbla över huvudet
Och slutligen har jag idag sprungit 4 km med HCR-skjortan på mig bara för att alla ska förstå hur snabbt jag återhämtat mig från lördagens påfrästning.
Låt mig tala om lördagen! Efter att hela morgonen bytt fram och tillbaka mellan kortärmad, neonaktigt gul skjorta och långärmad, neonaktigt korallröd skjorta satte jag mig litet före de snabbaste gubbarna (och tanterna) startade i bilen för att påbörja färden mot huvudstaden där jag (eller min chaufför) sedan hör och häpna hittade en parkeringsplats, en alldeles fullkomligt laglig sådan. Klockan 16.25 startade jag loppet som det varit så mycket snack om här på bloggen, och två timmar, 40 minuter och tre sekunder senare kom jag i mål. Detta är ingen topptid i jämförelse med till exempel två timmar blott, men alldeles ärligt talat så är jag mycket nöjd över min prestation.
Själva springandet (nå joggandet) förlöpte som jag antar att det under dylika lopp brukar. De första fem-sex kilometrarna gick som en ren dans, under dessa hann jag också notera att den forna idols-finalisten Pete Parkkonen ven förbi mig. De därpå följande 15 kilometrarna var ett rent helvete, under dessa hann jag till exempel gå alldeles evigt många steg, med hela mitt hjärta hata den stackars gubben som någon gång i tiderna planerat centralparken samt hälla Maxim-dricka över hela mitt framparti. Men jag kom i mål och fick en plastpåser full med mat och en medalj och det var huvudsaken.
På kvällen märkte jag sedan i sin fulla bredd hur duktig jag varit, då jag faktiskt var så trött att (tro det eller ej), jag inte ens alldeles på allvar orkade stiga upp från soffan för att sätta pizzan i ugnen. Sedan spydde jag två gånger och somnade.
Så under majoriteten av 21,097 km och ett gott antal timmar efteråt gick min tankegång till största del i "det här är den första och sista halvmaratonen jag någonsin sprigner"-lika banor. Fyra dagar senare kan jag dock kanske lova att jag kommer ta en funderare över ärendet på nytt efter den första juli. Både av en och annan orsak hoppas jag att jag med gott samvete kan bestämma mig för att prova mina gränser pånytt nästa år.
/Fysikälskaren - även i detta tillstånd bultar hjärtat litet hårdare för fysik.
Dagen vi väntat på, dagen vi fruktat, dagen som varit målet hela vägen, den dagen är nu här.
Runt kl. 16 startar vi i tur och ordning invid Djurgården, BB ett antal minuter före FK, samt SK:s substituent allra sist.
Även om tränandet kanske inte fortskred i riktigt den takt som det var meningen att den skulle göra då för ett halvt år sedan så har vi taktiken på det klara:
- så om vi faller är det åtminstone inte på den punkten.
Om någon i vår vida läsekrets känner för att anlända till huvudstaden för att heja och hurra eller kanske till och med haka med på vägen och springa några metrar längs med rutten i jämnbredd med någon av kamelklubbens ivriga löpare så är det fritt fram - Vi ses längs med följande rutt mellan kl. 15 och kl. 19.35!
/Kamelerna minus den som finns i alperna plus den tidigare nämndas substituent
En snabb uppdate, inget mer, om bara några dagar kommer vi (jag) att vara tillbaka så det dundrar om! De senaste veckorna har inte för min (vår) del innehållit någon beaktansvärd andel träning alls, vilket innebär att taktiken för imorgon stavas YOLO!
Kvällen kommer närmast att bestå av ett snabbt tänjningspass, en hoppfull insmörjning av benen i dundergel (där Perskindol är en ny favorit), repeterande av människans reproduktionssystem samt ett tidigt tutidagsande.
Hoppas vi får se så många av er som möjligt imorgon längs med rutten - jag är den i neon-korallfärg och BB - om jag känner henne rätt - den i någon ännu mer uppseendeväckande färg!
Med en nummer inte allt för, men alldeles tillräckligt liten.
.jpg)