De 3 L:n

Där L idag står för långt, långsamt och laxativt, inte laudatur, laudatur och laudatur, som ni kanske trodde. Detta för att länken som idag stod på schemat var lång och långsam, och laxativ i bemärkelsen jag åt en liter jordgubbar och drack två koppar kaffe innan jag sprang iväg.

För att på alla sätt tvinga mig till att springa långt och för att inte ha en chans att gena någonstans så tog jag bilen till momi, där jag lämnade den åt mamsen och sprang hem. Totalt blev det 12,1 km, på tiden 1:27:56 h. Detta betyder en medelfart på 7,3 min/km, kan ni tänka er? Riktigt ärligt så hade jag väntat mig något som alldeles klart lutar mer åt 8 min/km-hållet. Medelpulsen var 170, och maxpulsen 187.

På alla sätt kändes joggandet idag riktigt kuligt. Jag hade en lämplig mängd kläder på mig, motvinden var inte allt för stark, fåglarna kvittrade och benen kändes inte så tröga som de kunde ha känts. Det enda beklagliga var att jag under länkar på runt 10 km och mer tenderar att få en slags stickande smärta i knäet, men tills HCR så får jag väl lov att utveckla någon slags varierande löpteknik som taktik för hur jag ska kunna undvika alla slags stickanden i samtliga kroppsdelar.

Hipp hurra för allt roligt idag!

/Fysikälskaren

Lyrurus Tetrix

Jag hade först tänkt att lördagen skulle vara en dag för långt och långsamt och söndag kort och snabbt, men efter en stunds närmare eftertanke kom jag fram till att jag hellre springer långt och långsamt med tunga ben än kort och snabbt med tunga ben. Så det blev en kort och snabb länk idag.

5,3 km, 35:40 min, medelpuls 173 och maximipuls 191. Medelfarten 6,6 min/km, vilket ju ännu är en bit ifrån jämnt 6 min/km, men ändå snabbare än till exempel 7 min/km. Pulserna är relativt höga, men det roliga var ju att det ändå kändes bra att pressa sig själv lite hårdare hela vägen. Så hårt sprang jag att då Ostekai råkade gå samma väg som jag sprang och hon skulle ta en bild på mig bakifrån så blev jag alldeles suddig på bilden. 

Se bara vilken kulle jag stakat upp mig för också.

Nu kommer jag till den spännande och naturnära upplevelsen jag hade under länken. I diagrammet syns den där vid 600 m, då farten stannar av för en stund. Det är nämligen så att jag alltid varit medveten om att jag bor lite på vad man kunde kalla landet - vi gästas ju frekvent av så väl harar (riktiga harar, inte några söta puppekaniner inte), hjortar, rävar och en älg har jag sett en gång också. Men idag såg jag en orre! En alldeles otroligt ståtlig fågel (det var ju då hanen förstås)! Blänkande svart med den röda fläcken i pannan, och hiskeligt stor. Jag funderar nästan på att börja dra safari här i våra knutar.

Bildbevis!

Ikväll kommer BB hit för att fira anti-hälsosamhet med mig (också SK var bjuden men för henne dög ej sällskapet). Jag kan till exempel berätta att vi har ett halvt kilo choklad i skafferiet.

/Fysikälskaren

Surya Namaskara

I likhet med vad jag antydde tidigare så provade jag alltså på något nytt idag. För första gången i mitt liv var jag på en joga-timme!

Under Sembalot förra veckan fick jag en biljett med vilken jag skulle få träna en gång på vilken som helst Sats eller Elixia. Eftersom jag ju går på ett eget gym som jag är riktigt nöjd med så använder jag gärna fribiljetter (ja, jag medger att jag är just en sådan studerande som roffar åt sig fribiljetter än här och än där) till att gå på någon gruppgymnastik-timme, något som mitt eget gym inte erbjuder.

Naturligtvis skulle vilken som helst av timmarna ha varit intressant att gå på, men jag valde joga-timmen eftersom joga nu ändå är lite annorlunda gymnastik än vad jag någonsin förut har hållit på med. I början av timmen sa ledaren att detta är något som man gärna får testa 4-5 gånger innan man bestämmer sig för om det är "ens grej" eller ej, och då jag stod där medveten om min utomjordiska vighet funderade jag över om detta nu ska bli något alls.

Detta pass gick alltså under namnet Yoga Fire & Soul, vilket innebar en ungefär 20 minuter lång Fire-del under vilken rörelserna gjordes i ett litet snabbare tempo, man använde mer muskelstyrka och man blev lite svettig också. Den resterande, ungefär halv timme långa delen bestod sedan av Soul-delen, under vilken rörelserna var långa och långsamma, de flesta antingen tänjnings- eller rörlighetsrörelser, och meningen var att samtidigt tömma huvudet på alla tankar, och koncentrera sig bara på ögonblicket och sig själv.

Och jag kan överraska mig själv med att säga att det var riktigt roligt! Det är klart att jag stod där bredvid alla joga-gurun och vinglade pinsamt medan jag inte ens fick händerna att nå ända i marken, men ändå så fick man ju ut en del muskelträning och dessutom lite tänjande på slutet. Antagligen gör det också riktigt gott att ibland försöka tömma huvudet på alla de små och stora ting som kretsar där inuti. Kanske var detta till och med något som jag testar på nytt någon gång!

/Fysikälskaren

"Cykla så får du flashiga vader" - högstadielärare

Nej inte hade jag tänkt mig att några spurter skulle medföra en träningsvärk av den grad som de gåriga gjorde. Så långt gick det att jag fick krydda min harmoniska färskgröt-innehållande morgon med ett litet tänjningspass, innan jag trampade iväg på dagens strapatser. Färskgröten är annars ett påhitt som kom med i min värld i och med det här nya hälsosamma livet; i något skede kan jag ju tänka mig att dela med mig av receptet här också!

Det är så att den 25 mars 2015 är/var den internationella våffeldagen. Denna firade kamelerna (i sällskap av några andra) i BB:s hoods, där vi åt våfflor för kung och fosterland. Vad gäller det nya hälsosamma livet inser jag att de andra våffelfirarna kastade tvivlande blickar åt hållet där FÄ satt och mumsade i sig våffla efter våffla med både grädde och tjinuskisås, men rent kalorimässigt befinner jag mig nog (såvida mina matematikkunskaper går att lita på vem annan hoppas på låga poänggränser i mattan) på den soliga sidan. Detta är dock en siffra och ett faktum som ju nog inte i sig säger så att säga ett piss om hälsosamheten i vad man äter, men hej enligt alla konstens regler så njöt jag av varje munsbit!

Dagens träning kom sedan i samband med att jag på sätt eller annat var tvungen att ta mig ända bort dit till BB:s hoods. Eftersom jag är en fattig studerande med varken pengar eller tid på busskortet och allt annat än pengar i plånboken så blev det att ta till cykeln: dagens saldo är 36 km, 2:30 h. Nog känns det i benen.

Den första halvan. Bilden ska visa upp det vintriga vädret jag överraskades med halvvägs.

Just nu känner jag därför att imorgon får bli en litet lugnare dag. En promenad kanske, om vädergudarna är på gott humör. Men häng med till fredagen, för då ska Fysikälskaren (om allt går bra) vara med om en träning av det slag som inte många människor i världen någonsin hade kunnat drömma om att hitta henne på!

/Fysikälskaren

I en harmonisk skogsdunge

Nej men hej! Löpning i form eller annan var vad som stod på schemat för idag, och då jag i morgonstunden kände att mina ben nog inte klarar av en lång-långsam länk idag så bestämde jag mig för någon sorts kortare fartlek istället. Då jag hittade fram till den lokala spånbans-snutten utvecklades detta sedan vidare till en löpteknik-träning.

Allt som allt tog passet 55 minuter, under vilket jag gissar att jag tillryggalade ungefär 6 km. Nedan det improviserade (om än av fotbollskarriärens löptekninkträningar inspirerade) programmet (i min lathet orkar jag heller inte översätta de termer som sitter i på finska):

1. Uppvärmning: 1 km joggning,
2. Polvennostokävely 2x20 m + polvennostojuoksu 2x20 m. Tyngdpunkten i dessa ligger i att rörelserna ska vara skarpa men kontrollerade. Hälen rör inte marken i något skede, utan kroppens tyngd ligger mot trampdynan (päkiä). Allt sker i ett raskt tempo, samtidigt som knäet ändå lyfts så högt upp som möjligt. Händerna (armbågarna i 90°) rör sig längs med sidorna av kroppen och ordinerar så rytmen.
3. Pakarajuoksu 2x30 m. Här skippade jag gången eftersom det kändes för löjligt. Inte heller här träffar hälarna marken, samtidigt som rörelserna är skarpa, vassa och kontrollerade. Jag skippade denna gång kuopaiujuoksu som brukar höra till samma paket som de två tidigare, helt enkelt för att jag var lat. 
4. 2x10 jämnfota grodhopp, dvs. så långa hopp man får till stånd då man både startar och landar jämfota. Saker jag fäste min uppmärksamhet på var naturligtvis själva avsatsen: hur göra den så bra som möjligt, genom att böja på knäna just tillräckligt, samt genom att "ta sats" med händerna. Hoppets landning är inte något att glömma - det är meningen att man hela tiden ska hålla sin balans, och därför bör man alltså inte ta några extra balanskorrigerande småhopp efter det stora hoppet. Här krävs alltså en viss stabiliserande muskelanvändning, både i vad fan heter keskikeho på svenska och de stora benmusklerna.
5. 2x10 sicksack-hopp, från vänstra benet till det högra. Också här tyngdpunkten på avsats, långt hopp och balans och kontroll i landningen.
6. 10x10 m spurter, med tyngdpunkt på explosivitet, genom att starten alltid skedde med fötterna i jämnbredd på marken.
7. 10x30 m spurter, var tyngdpunkten blev att accelererationen - vilka delar av foten rör marken, hur rör sig händerna, i vilken ställning är midjan osv.
8. 3x100 m  spurter, i vilka grejen närmast var att försöka pressa sig själv till att uppehålla den hårda farten. Och det kändes i låren. Mellan varje sträcka (inte bara gällande 100 m utan de andra också) hade jag en kort återhämtningspaus, 10-120 s lång. 
9. Nedvarvning: 1,5 km joggning.

Dock hölls jag nog på vägen hela tiden...

No huhhuh. Då jag ännu spelade var ju löpträningar av detta slag något som upprepades som en liten del av de vanliga träningarna minst en gång i veckan. Och även om min löpteknik och fart nog dalat ner under senaste halvår så var det nog riktigt kuligt att spurta loss på detta vis. Idag var det ännu fråga om väldigt korta sträckor, men kanske jag skulle våga mig på något längre spurtsträckor också, som kanske mer skulle gynna halvmaratonen än dagens träning. Vem vet, kanske de andra kamelerna rentav kan vänta sig englantilainen juoksutesti-viivajuoksu som en del av någon söndagslänk. Hehe. 

/Fysikälskaren

PS. Maximipulsen var 196!

PPS. För dem som suttit och grubblat över hur länge mitt nya hälsosamma liv lär vara kan jag meddela: still going strong!

Tretton och ett halvt

Jag hade planerat att cykla till gymmet idag, men det var ju lovat snöväder och så och på något sätt slutade det sedan föga överraskande i att jag satt i bussen.

Som vanligt det tionde programmet i sällskap med Ostekai. Jag räknade just snabbt ihop att detta var den fjortonde gången som jag genomförde detta tionde program, vilket nog betyder att det börjar vara dags för ett nytt. Ungefär tio gånger per program brukar jag satsa på, ofta brukar de tio gångerna ju sedan töjas ut så här...

En rolig greja denna dystra måndagsmorgon var att jag vågade mig på att prova köra chin assisten med 13,5 kg som motvikt. En chin klarade jag av med den vikten, och inte var det långt ifrån en annan heller. Jag tror starkt på att jag fixar det innan sommarlovet börjar.

En lunch i det nya hälsosamma livet, som hör och häpna varat i fem dagar redan!

Resten av veckan är inprickad i kalendern som en relativt hård en. Några minuter tänjning och foamrullande skulle därför knappast skada ikväll, men liksom när det är ju helt enkelt bara så tråkigt.

/Fysikälskaren (som dessvärre blir utan sitt L i tidigare nämna ämne)

Björnholm och andra dylika

Denna fjärde söndag i mars blev det en tidig väckning för samtliga kameler, eftersom tanken var att rusta iväg sig mot BB:s slott innan klockan slog halv tio.

Dagens länk var till sitt totalutseende dryga 12 km lång, medan den totala tiden låg på knappa 1:50 h (skulle FÄ som stängde av klockan då vi slutade springa gissa). Länkens enkla beståndsdelar ser ut enligt följande: 1,5 km och 20 min gång → 9 km (plus ett hundratal metrar) löpning och 1:10 h → 1,5 km och 15 min gång.

Och det var en alldeles helvetiskt tung länk idag tyckte FÄ. SK likaså. Men inte BB, för hon hade en hurtig dag. En trevlig pointsu under länkens gång var dock det att den empatiska sidan av BB väcktes till liv då hon fick se lidandet, smärtan och plågan i de två andra kamelernas ansikten, för kan ni tänka er: BB skänkte dem varsina några droppar vatten.

Nästan som Leo såg BB ut då hon liksom Jesus gav de törstiga barnen vatten.

PS. Den fjärde söndagen i mars är också dagen, då vi drämmer ner en sorgenyhet rakt i nacken på er. SK har nämligen gett upp hoppet. SK kommer inte att stå på startlinjen vid Djurgården med oss den 16 maj. Hon ska ut på egna äventyr, så är det. Det goda är dock att avsaknaden på mål och mening inte hindrar någon från att dra på sig de färggranna joggingskorna, och således kommer de gemensamma söndagslänkarna att fortsätta i desto högre tempo!

/Baki&Steni&Fysiki

Osthorn

Dagens Brännande Fråga (en rak översättning av Päivän Polttava Kyssäri, PPK): är det många av er, i vår läsekrets, som liksom mig spenderade morgonen fram till lunchen huttrandes under ett bord inomhus, i rädslan av att mista synen för gott? Det var ju nämligen vad vi som medians offer blev tillsagda, att alla somm idag ens vågar blicka upp mot himlen kommer att bli blinda, oberoende om de tänkt snälla kristna tankar eller inte. Men det blev ju liksom inte ens mörkt!

När farotidpunkten med skyddszon var över kände jag att det var dags att trampa iväg till gymmet. Tiden på mitt busskort tar slut först imorgon och således börjar min cykla-överallt-period först imorgon, men jag tänkte: varför inte ta en liten tjuvstart?

Sammanlagt blev det 14 km cyklande på 55 minuter. Maxpulsen under denna sträcka var 170, och jag är alldeles säker på att den kom i samband med att en okänd trafikhuligan försökte köra livet av mig! Jag nämligen på några meters håll att det var grönt ljus där jag skulle korsa bilvägen. När jag nådde övergångsstället hade det varit grönt ljus en stund redan, och således också rött ljus för de bilister som körde parallellt med cykelvägen. Just förrän jag skulle rulla ut på vägen uppmärksammades jag av ljudet från en kvartett hårt rullande vinterdäck, och vilken tur att jag då tittade upp, för en bil kom där ju, glatt körandes överhastighet mot rött ljus! Det var en gammal gubbstrutt som i sällskap av sin fru stirrade argt på mig, som om det var jag som var den stora trafikregelsbrytaren. Dessvärre blev jag så överrumplad att jag inte ens hann titta åt registerplåtens håll, men om du är, har varit eller känner en gammal och sur gubbe som är a) färgblind, b) körkortslös, c) förbländad av solförmörkelsen eller d) innehar stora attitydsproblem vad gäller trafiksäkerhet, så rekommendera nu för guds skull en flytt till någon isolerad ö där det inte finns risk för umgänge med andra människor.

Sedan hann jag ju också gymma i 50 minuter (paha som jag är så skippade jag nedvarvningen), under vilka höjdpunkten var att jag gjorde tre stycken chinnar med 18 kg:s motvikt. Nästa gång ska jag väl våga mig på 13,5:an.

Imorgon lär det inte ska bli något sportande av större kaliber, en promenad på sin höjd. En rolig sak är att vårat kylskåp igen, efter en veckas paus, innehåller avokado.

/Fysikälskaren

På agendan idag

• en slö morgon med extragod morgonmål
• gymmande
• cyklande av och an
• klaga på att man inte har något och göra för skolan har varit ens liv i stor sett de senaste 12 åren
• länk på knappa 9 km och 1,66h
• lite mer existentiell kris
• använda alla möjliga ursäkter så att man inte skulle behöva läsa till det sista studentexamensprovet

/BB

Tussilago farfara

Några grejer var färdigt inprickade i kalendern för idag.

En skön sovmorgon, ett lugnt morgonmål, slöande i soffan medan televisionen spelar upp bantningsprogram efter bröllopsprogram efter massiva kakprogram. 

Städning av rummet, där golvytan alldeles på riktigt inte mer går att se. Så långt kommen är jag nu att sportkläderna i stort sätt är ordnade tillbaka i skåpet, och att skrivbordsytan är ordnad. Ofantliga mängder gamla provpapper har jag kastat bort, och ännu fler har jag placerat in i sina samtliga mappar.

Ansökandet om en studieplats för nästa år, för det gäller ju att greppa realiteterna här: vi håller på att bli vuxna. Nu har jag då fyllt i en blankett som för tillfället känns som den mest avgörande blanketten i mitt liv, men jag inser ju också att det endast är frågan om en studieplats. Riktigt på riktigt. Samtidigt är jag fast inställd på att de resterande dagarna denna vecka endast vila sinnet, så att jag sedan med start nästa måndag i två månader framåt ska kunna koncentrera mig på endast mitt drömyrke och min drömutbildning, och vägen till att bli antagen. 

Vidare hade jag också tänkt mig att en länk skulle göra susen, men jag vågade mig faktiskt inte på den eftersom jag igår kväll hade en onthet i halsen som otrevligt nog strålade upp i öronen, och dessutom muskelvärk i benen även om jag som känt inte gjort något som kan klassas som ansträngande sedan måndag. Risken finns att åtminstone de andningsväg-relaterade krämporna endast beror på den monstruösa mängden vägdamm här nära huvudstadsregionens periferi, men eftersom risken alltid finns att det är någon sorts virus tog jag det säkra för det osäkra och gick på en en timme lång promenad istället. Skönt var det också - blå himmel, solglasögon, kvittrande fåglar, endast en huppare som klädesplagg. 

Dessutom började jag, i likhet med vad jag även informerade medkamelerna om, ett nytt hälsosamt liv idag. Nytt och liv är relativa begrepp, och en hälsosammare period kunde man väl också tala om. Till min förskräckelse hann mitt kostintag under studentexamensläsningen utvecklas till något av en katastrof, och därför har jag nu laddat ner en matdagboksapp, som hoppeligen ska kunna motivera mig att skippa de allra ohälsosammaste mellanmålen. Vi får se hur det går!

Avokado är kiva, avokado är bra.

PS. Idag tog jag fram smoothie-flaskan som levt i väskan sedan måndagen. Som den långa biologen jag vid sidan om att vara lång fysiker också är kunde jag konstatera att flaskan varit sluten och att det därmed i dess innanmäte bildats något man kan kalla ytterst anaeroba förhållanden. Ett uppfriskande psssccht-läte hördes när jag skruvade upp det lätt fastklibbade locket, och en frän alkohol-aktig doft spred sig runtom mig. Det som fanns kvar av smoothien hade fått en fast och färggrannt lurvig konsistens, och som slutsats kan jag konstatera: diska gärna smoothie-flaskorna redan samma kväll.

/FÄ

Den klyschigaste klyschan

Faktiskt, söndagen som inte spenderades tillsammans med de andra kamelerna och som annars också var en ganska poopulär dag på att testa sina gränser, så var jag också ute på springande fot. Ett par hundra meter under 15km, 2 2/30 timmar och ett rekord.

Sa någon rekord? Njaah, rekord kan vi kanske inte sen heller precis prata om, men något som kan ändå vara orsaken till att vara stolt. Nämligen, när tror ni att jag senast sprungit i en hel timme i sträck? Svaret är 10.5.2014. Typ. MEN, på söndag gjorde jag det! Jag planerade att dra typ tjugo minuter på springande fot, ökade målet till en 5 km, alltså en 40 minuter skulle räcka, MEN, varför inte en timme då? tänkte jag och ja, jag gjorde det. Samt en tjugo minuter ännu efter en lika lång tid av gång. Verkligen snyggt.

Två månader plus en dag var det kvar till stora dagen på söndag och ja, det känns ju faktiskt att ett mål kan nås.

Sliskigt klyschigt, det bjuder jag på!

/Bebeeh

Solen skiner och jag orkar inte cykla

För att de nu råka hända att solen sken och det råka också hända att en viss sort av bok och en räkneapparat skulle lämnas in för kontroll, bestämde jag mig igår för att hoppa upp på cykeln och cykla till skolan. Oj du milde. Knappa 10 km till skolan och 8,5 km till gymmet. Oj du milde. Rumpan grät och låren stämmde in som kör. Var det seriöst såhär jobbigt att cykla förra säsongen också? Eller kan jag skylla på tajta byxorna jag hade på mig? Eller är mina ben bara utan nån sårt av muskler?

Anyways, på gymmet var det leg day som stod på agendan. Oj du milde, ni kan gissa hur det gick. Låren grät högt och dubbelt som stora vikter måste användas en vanligt. Okej, inte dubbelt imndre, typ 5 kg mindre. Men helt ok tänkt där. Trappmaskinen var inte heller något som kunde undvikas. Tappra tio minuter spenderades på den och vi överlevde. Vi as in jag och mina muskler, ikr jag är cool som fan.

/BB hälsar med icke sjuka soliga ben

För jag vill inte räkna matematik

Hej på er!

Senast talade jag om att kika in på Pihlajamäki, och till min glädje kan jag deklarera att jo, det är torrt! Stolt for vi med A.L. dit, vi förväntade oss vara bland de första som börjat vårsäsongen, men Pihlis kryllar nog med konstigt folk, beväpnade med stora madrasser och vitt pulver.

Kameran slapp med!

Anyways, Nyrkkirauta prövade jag inte, Pokettijuna skrämmer mig, likaså Kisko (6A). Så tre rutter som väntar på sin top-out... För mitt försvar får top-outs hjärtat och bulta ordentligt. Men Kalotti traverse (riktigt 5+!) klarade jag av, vilken då inte kräver en top-out.

BOKEHHH! Kalotti traverse där någonstans

Annat jag haft på gång är att jag har tagit det första steget mot titeln Köysitoiminnanohjaaja! Lördagen spenderade jag i Tapanilan urheilukeskus och lärde mig den (troligtvis) mest komplicerade sättet att få tyngden bort från belay-maskinen. På söndagen gällde Käärmekalliot och ankare. Kuligt var det, även om jag var den yngsta i gruppen.

/SK 

Två och en halv munkar senare

Dagen påbörjades som vanligt på bibbslan, där dagens schema var effektivitet, i bemärkelsen av lär dig två fördjupade kurser på två timmar. Sedan bar det av till gymmet. Så långt bra.

Visst kändes den relativt långa länkisen i benen; speciellt vaderna meddelade mig om sin existens med jämna mellanrum, men annars så orkade jag ju nog som vanligt. I chin assisten blev det två repetitioner med 18 kg (dock med paus mellan dem), och jag ser med iver fram emot kanske en två-tre gånger framåt då det blir dags för 13,5 kg. Jag medger en liten lathet där det gäller nedvarvningen, där vi valde cyklarna istället för löpmattorna. Så långt bra.

På grund av en väldigt strikt budget av studerande-slag har jag tagit som vana att tillreda min lunch färdigt hemma föregående kväll. Sallad är enkelt och bra, sallad är därför vad det oftast brukar bli. Fortfarande allt bra.

Så gick vi för att köpa oss varsitt kaffe. Det fanns inga smörbullar, varvid mitt samvete och vågen tackade bagarinnan för att hon låtit bli att baka några smörbullar idag - bättre så egentligen. Sedan smällde det, då hon visade oss erbjudandet på fem munkar för 2,50. Vilket ju brukar vara priset för en enskild munk! Vi kunde ju helt enkelt inte bara låta bli! Därmed har jag nu smällt i mig två och en halv munkar idag, och det är nog inte alls bra nu längre. Kan inte minnas när jag senast skulle ha lidit av en morkkis av dylik grad, och vågen, den tackar ju inte heller.

Dessutom är jag inte ett dugg intresserad av att studera matematik heller; det verkar ju ändå nästan som att L:n vägrar ramla in oberoende av om man studerat eller inte.

/Fysikälskaren

Dalsvik där alla har ett bilgarage

Just nu sitter jag på min stol och är alldeles illröd i ansiktet. Benen väger som synden och jag har en skavsårsblåsa under, ja under, foten. Dagens länk var nämligen till längden redan nästan uppe i två tredjedelar av HCR.

Till en början blev det 2,5 km joggning till idrottsplanen där dagens kvartersorientering skulle ta plats. Där valde jag den 6,3 km långa banan, som jag sedan tragglade mig igenom. Till slut blev det ännu att jogga de 2,5 km hem.

Även om tidtagargubben med sitt kroppsspråk utgav en känsla av att min tid på 1:10 h för själva banan inte var något att hänga i julgranen så är jag nog riktigt nöjd själv. Sportstrackern menar att det blev dryga 8 km att springa, och av dessa så sprang jag nog också en stor del. Vid kontrollerna stannade jag ju upp för några steg, och de allra brantaste uppförsbackarna gick jag också. Mitt orienterande är ingalunda ännu på den nivån att jag skulle kunna springa fram i någon allt för svindlande fart samtidigt som jag läser kartan, men denna gång då hela banan i stort sett tog plats längs med mina egna länkrutter så gick det ju något bättre på den kanten. Därtill var det ju väldans roligt att få en karta över närterrängen, så jag kan planera framtida länkar lite mer fantasifullt också!

Det sammalnagda saldot var alltså 13 km, på 1:45 h. 13 km innehöll vissa stoppar t.ex. medan jag köpte karta och registrerade mig i mål, men då stängde ja naturligtvis av både trackern och klockan. Medelfarten låg på dryga 8 min/km - något jag är nöjd över med tanke på att jag trots allt tog en del gångsteg under orienteringsdelen.

Vet dock inte om pulsutslagen (speciellt det där med 211) är något att lita på...

"Bara 8 km kvar, så är du i mål", blev jag besvarad då jag skröt med längden av min länk. Alldeles riktigt, och dagen visade mig nog också vilket helvete 21 km kommer att vara. Samtidigt tror jag starkt på att det är absolut genomförligt. Värkande knän, molande huvud och skavsår under foten är bara något som hör till! ;)

/Fysikälskaren

Uppstoppade byxor och vår i sinnet

Eftersom det där med trampande föll mig så i smaken igår så fick cyklopeden följa med till fotbollsskolan idag. Jag hade tänkt mig att trampa hem runt sjön vid vars rand jag både bor och fotbollsskolan tar plats, men fick höra att det är en lika lång väg att fara runt den som att trampa raka vägen hem (vilket jag ändock har litet svårt att tro på), och därför blev det sedan att rulla iväg åt andra hållet istället. 

Imorgon blir det sedan orientering istället, vilket jag ser fram emot eftersom dagen är kommen då jag orienterar på hemmaplan påriktigt, på bakgården ju nästan! Nu ska jag sedan fortsätta förbruka glukos i form av matematiska funderingar.

/Fysikälskaren

Bara fyra viktökningar kvar + känslor i baken

After i finish my english test i go to the gym and i work out for fifty minutes and it is the regular programme and i do two chins with eigtheen kilograms and i feel really good in my muscles.

Sedan så blev jag förnärmad på ackumulatorn i min telefon så till den grad att jag väckte cyklopeden från dess vintersömn och trampade med telefon och garantipapper iväg till Sello, där jag fick höra att ackun har en fyra gånger så kort garanti som själva telefonen. Så jag gick till en affär och uppehöll den söta försäljarpojken där med kinkiga frågor om ackun i fast hur många minuter, tills jag med mina långa fysikkunskaper i bagaget konstaterade att hans förslag nog inte är lönsamt i längden. Han höll med mig, vilket jag tar som ett gott tecken för vår relation. I följande affär fanns det sedan ingen söt försäljarpojke men rätt sorts acku fanns där, och det passade sig nästan lika bra! 

Dagens saldo blev alltså 50 min på gymmet plus 55 minuter och 14 km cykling. Dubbelt upp här också BB!

Fan också säger jag och lyfter upp hjälmen över ögonen.

/Fysikälskaren

En något längre en

Längre länkar tänkte jag, och rustade ut mig på en något längre en. Det blev 7,75 km på 57:51 min, således låg jag alltså på en medelhastighet på 7,5 min/km. Medelpulsen var 165 och maxen 184 - något som i mitt tycke ser riktigt bra ut; det är mycket möjligt att jag under förra veckan ännu skulle ha pinats av efterdarrningarna av en flunsa eller något och att de höga pulserna då berodde på det.

Jag är väl medveten om att 7,75 km bara just och just är över en tredjedel av sträckan som vi kommer att springa i maj, men ett steg i rätt riktning är det likaså. Fiilisen var trots en mycket icke-idrottarmässig choklad-tankning före länken riktigt bra, och därför är jag inte rädd att sakta men säkert öka på med ytterligare några kilometrar i fortsättningen. Ett annat steg vore sedan en liten fartökning!

/Fysikälskaren

We loves running

Dubbelt upp

Dethär med läslov är ganska trevligt. Alltså nu när man har äntligen något som kan kallas för läslov. Jag har måstat springa i skolan typ varje dag fastän mina kurser i denna period landar på prick en. Men anyways. Idag bestämde jag mig för att vara extra hurtig. Inte extra hurtig på ett sätt som betyder att man tar det lite extra hårdare på gymmet eller springer en kilometer extra, jag pratar nu om extra hurtighet där man gör två träningar i dagen!

Denna vackra dag börjades med ett gympass och för att jag har haft mera vilodagar än träningsdagar denna vecka, bestämde jag mig för att ta och träna dubbelt upp idag! Solen hade kanske också en orsak varför jag bestämde mig för att det ska länkas idag. Och nu när det finns på bloggen är tröskeln ännu större att ångra dessa planer. Som tur, jag behöver verkligen aktivera mig mera och få ihop kilometrar.

 

/BB

En dröm

Jag har haft en ganska lyckad dag. Jag har försökt räkna matematik, varit social och det gick hyfsat bra på elgitarr timmen idag. Men vad som var körsbäret på kakan (även om jag inte är ett stort fan av körsbär) är att jag sprang en längre länk idag. Jag har drömt om att springa hem från musikinstitutet, istället för att ta bussen eller bilen, under en längre tid, och idag inspirerade det fina vädret mig att äntligen göra det. Det blev en 9.8 km länk på 1 h och 16 min, varav 20 min gick till att värma upp och varva ner. Snabbt sprang jag inte, men mer av sådana här springturer och kanske är jag redo för HCR!

I morgon ska jag och kika om det är torrt i Pihlajamäki, där väntar Nyrkkirauta (lätt 6B) och Pokettijuna (6A?) på mig! 

1. Nyrkkirauta

/SK

Jag lade märke till att det var trevligt att lyssna på lugn musik under min s.k. längre länk, en låt jag tyckte passar väldigt bra är:

En kort tanke om energiförbrukning

Imorgon gäller det!

/Fysikälskaren

Succé?

Hej!

Idag hände det något underbart! På söndagen var jag i Boulderkeskus Cave i Konala, och var väldigt taggad över att klättra en viss rutt på deras "takvägg". Alltså en klättringsvägg var klättrarens rygg är mot marken. 

En "takvägg" i Koivukylä. Bilden är tagen från Jarkko Linkosuonios blogg.

Tyvärr hade problemen bytts (förstås, det händer alltid då man har ett projekt), men efter en stund av förtvivlan hittade jag en annan rutt på samma vägg. Denna rutt är blå och majestätisk. 6B står det på lappen. Den är fylld med jugs. Jag klättrade den i några bitar och snart var jag redo för att ta den i ett. Klättringen flöt och huvudet var tömt av tankar. Efter en stund var jag i slutändan. Men något fruktansvärt hände - jag föll på tredje sista greppet! Inga problem, sådant händer. 15 minuters paus gällde det för mig och nytt försök! Denna gång går det, det känner jag. Men gissa vad som hände; jag föll på det tredje sista greppet. Några svordomar släppte jag ut ur mig, frustrationen var stor. Ännu ett försök, även om jag var trött och mina armar var fyllda med mjölksyra. Denna gång föll jag på andra sista greppet! Jag slog mattan. 

Höhö. Bilden är av Betamonkeys

90% av försöken i bouldering resulterar i misslyckande, och man måste lära sig att ha tålamod och att inte genast ge upp. För med tiden kommer du att kunna hålla den där krimpen, och den känslan vill man inte missa. Man måste jobba hårt för att komma vidare på sina projekt, och det är vad jag tycker klättring handlar om.

Idag bestämde jag mig för att få den blåa rutten. Jag hade stora förväntningar, vilket resulterar ofta i besvikelse. Men idag, mina vänner, slapp jag den! Hela hemvägen hade jag ett töntigt leende på läpparna, för jag fick den gjort! Och jag ville dela med mig denna händelse!

/Den lyckliga Stenklängaren

Back-kärlek

Som en så kallad tulian från GoExpo fick jag igår ett par nya löpbyxor. Dyra som bara den tyckte sponsorn nonej utan mamma förstås, men vind- och vattentäta och av ett riktigt stadigt och bra material. Sådana byxor som mycket bra passar att springa i under dagar då temperaturen ligger kring 0°C och under (utan merinoyllebyxor där under!), men som jag likaväl klädde på mig idag då mätaren visade nästan 15°C.

Jag hade nämligen planerat en ledig dag åt mig idag, eftersom jag antog att jag skulle sitta kvar i skolan i timtal efter att jag skrivit färdigt den sista modersmålsessän någonsin (på skalan skönt-nostalgiskt ligger jag ännu på urskönt). Sedan gick det ändå så lämpligt att vi fick våra prelin nästan en och hälften av en hel timme tidigare än vad som var meningen, och således kunde jag alltså rusta mig hemåt i god tid.

Det är icke att förneka att det soliga vädret var vad som slutligen satte pricken på i:et vad gällde min länkmotivation. Jag låter nog hemsk när jag medger att återseendet med solen idag var ännu kärare än det tidigare nämnda återseendet med den gamla dagmamman. Så skönt kändes det att jogga fram i en lätt bris medan solen lyste en i ansiktet från sitt ställe där i horisonten.

Det blev 10 minuter uppvärmningsjoggning (~1,5 km), ungefär 15 minuter backträning, under vilken jag sprang uppför den kanske 30 m långa men desto brantare backen fem gånger, och gick lugnt ner däremellan, och därefter ännu ungefär 30 min jämn joggning. Totalsaldot var alltså 56:33 min, ca 7 km, med medelpuls 164 och maxpuls 184. Här nedan kan ni se grafen på min hastighet som funktion av sträckan (fysik ju!).

Ännu en liten en för den som saknar en analys av bilden: eftersom jag själv tänker mitt löpande i min/km snarare än km/h börjar jag med att berätta år er att en medelhastighet på 8 km/h innebär 7,5 min/km. 15 km/h motsvarar 4 min/km. Det ordentliga sick-sack-mönstret motsvarar backen och suhandet upp och ner av den. Piken som går ner mot noll vid ungefär 5 km står för ett trafikljus. De övriga ojämnheterna kan förklaras med uppför- och nedförsbackar och av dessa orsakade hastighetsfluktuationer. 

Det känns som att jag skulle upprepa mig själv när jag säger att länken idag kändes riktigt bra. Men tro det eller ej, så var det. Det skönaste vore ju om alla länkar fram till den 16 maj kändes lika bra!

/Fysikälskaren

Omvägar & sandvägar

Förra lördagen var det igen dags att ta sig springandes hem från fotbollsskolan. Istället för att springa raka vägen hem längs med bilvägen gjorde jag dock en liten omväg och sprang längs med sandvägar, vilket jag ändå tycker är mycket skönare än avgasiga asfaltvägar för både fötterna och sinnet.

Den totala kilometermängden blev 6,2 km, på tiden 46.20 min. Pulsen skenade igen iväg på sina riktigt egna banor; medelpulsen 174 och maxpulsen 192 talar för sig. Det roliga var att det igen låg en riktigt skön fiilis över länken. Visst var det tungt i benen och flåsigt då pulsen under den andra hälften mest hela tiden låg ovanför 180-sträcket, men liksom skönt och uppfriskande ändå. Jag råkade dessutom stöta på min gamla dagmamma som var på promenad - ett trevligt återseende som fick de sista två kilometrarna att gå som en dans.

#tumblrlevererar

Det är dagar som dessa som man känner att vet ni det ska nog gå bra det här. Det enda som egentligen ligger mellan mig och HCR är kilometrar och kilometrar till, och just de där kilometrarna är det ju hur enkelt som helst att övervinna. Då vi startade projektet med gemensamma länkar tänkte jag mig att jag ska försöka ha som mål att varje vecka springa 20 km. Det har inte varit många veckor som det har lyckats, men nu när livet igen stabiliserat sig ska jag försöka återgå till det målet. Positiva tankar!

/Fysikälskaren

I can be your bacon

Howdy mates!

Idag skall vi testa på ett lite nytt sätt att närma oss söndagsbloggandet. Kommentera gärna nedan om ni gillade eller ogillade sättet! Rosor eller ris kan ni välja mellan att ge oss!

Neragnälknets: Det var riktigt kuligt att springa igen, farten och längden på länken kändes bra. Vädret gillade jag, i motsats till Neraksläkisyf. Idag gällde Drumsös skogar (igen), var vi såg många träd, hundar och andra likasinnade hurtbullar. Vi fick även höra ett stöttande utrop av en gammal herrejävel. Dagen kronades av familjen Neraggolbkabss ypperligt goda kycklingsgryta (med bacon och vita bönor) och foccacia. 

"De e int okej! Oota, otan tän alta pois! Ei, mitä sulle on tapahtunu?!"

Neraksläkisyf: Det var en trevlig länk. Vi sprang i 45 minuter och gick därtill 15. Kilometermängden stannade på ungefär 7,5. Farten var lagom långsam; lite över 7 min/km (7,5). Vidare var vädret rätt så grått, och blåsten hård. En gång trodde vi att pojkspolingarna som sprang emot oss var söta, och då ökade vi på farten. Det visade sig dock att de inte ändå var något värt att satsa på. En lite problematisk del av länken var det att Nerakslkisyfs löpjacka mystiskt nog hade bytt storlek från M till S, men bra gick det så också, med magen bar. 

"Mä tunnen sun pakaroiden jo kasvavan. Mut onneks en sisälläin. Sä et oo hyvä syöttään!"

Neraggolbkab: Förvånansvärt bra gick länken idag. 10 minuter som uppvärmning räckte riktigt bra, och skenbenen krånglade nästan inte alls. Frapperande lite gnäll från något håll. Farten var moderat och ganska perfekt passande vid denna fysiska situation vi befinner oss i. Om vi fortsätter på detta vis så kommer vi nog på springande fot i mål den 16 maj.

"Vauvanpylly on vähän karhee kyl." (Syftandes på det mycket använda citatet mjuk som en babyrumpa.)

/De tidigare nämnda

Pre-Gym Stories

Låt mig berätta om toaletten på mitt gym. Toaletten tenderar ju ofta att vara en väsentlig del av byggnad som byggnad - vem som helst kan egentligen var som helst bli tvungen att besöka den, och således är den också en gemensam nämnare för var och en, något som alla har likartade erfarenheter av.

Hela omklädningsrummet och toaletten med det är på mitt gym väldigt simpelt men elegant inredda. Färgtemat är en slags mörkgrå och pink. Handtaget till toaletten är en gnutta krångligt; låset är av någon artistisk själ till dörrmonterare snett fastsatt, och åsamkar därför alltid en del problem för den som ska försöka låsa upp dörren och komma ut ur toaletten. Ändå är den oss alla väldigt kär. 

Luftventilationen fungerar mycket bra på ifrågavarande toalett. Något som före träningspasset kan få en att rysa, men som efter träningspasset känns nästan som ett tecken av Fadern själv. Om man inte har annat att göra så kan man dessutom stå framför toalettspegeln och posera medan håret svallar runt en på ett sensuellt sätt.

Just spegeln och kanske snarare belysningen på denna gymtoalett är vad som den inre bloggaren i mig att skriva upp ämnet på listan "Att blogga om". Belysningen på gymtoaletten är nämligen något man inte riktigt kan få ett grepp om. Det är fråga om en slags mjuk stämningsbelysning, inte alltså på något sätt ögonaskärande intensiv eller klar. Och på grund av min lång fysiker-karriär så har jag också kommit fram till att det är vinkeln som ljuset faller på en då man står framför spegeln som är höjden på allting. Ljuset faller snett ovanför en på ett sätt som på bästa möjliga sätt både framhäver tidigare och skapar nya celluliter. Vanhuus ei tule yksinään, säger man, och belysningen på gymtoaletten skrattar rått åt en. Det är så att inte ens ett par snygga joggingbyxor kan skyla dessa äckliga klumpar av fett som belysningen så lockar och pockar på.

Men, lyfter den ofilosofiska sidan i mig fram, det kan ju mycket väl vara så att allt detta - den relativt mörka belysningen, fläktsystemet, de mörka väggarna och vinkeln som lamporna är riktade i - är planerat in i minsta detalj. Åsynen av vännerna celluliterna sekunden före man stegar ut i gymsalen kanske är meningen att fungera som värsta motivatorn för alla medelålders tanter och unga lovande kvinnor som är på väg mot precis samma öde. En fascinerande toalett helt enkelt.

/Fysikälskaren

Tredje gästbloggningen gillt

De tre kamelerna har nu äran att presentera Julia som det tredje halvseklets gästbloggare. Hon skriver om Att finna kärleken till träning (och hälsa), och hon blir glad om ni klickar in er på hennes blogg Fräknar och skratt också. Kör hårt!

Jag upplever det som om många redan som små fann en sport de gillade och började träna. Kanske fotboll, skridskoåkning eller redskapsgymnastik. En sådan där “riktig” sport som man måste börja med som ung för att på kunna bli riktigt bra. När jag var liten, föste min mamma mig 
aktivt i diverse sport-inriktade fritidsaktiviteter. Det var allt från sagobalett till ridning till innebandy. 
Men inget blev något jätte långvarigt. I gymnasiet var gymmet - på makalösa en gång i veckan - den enda regelbundna träningen. Sedan hittade jag väggklättringen som fick mig att förstå att träning nog kan vara riktigt roligt också. Men för mig nådde denna romans sin höjdpunkt efter bara några månader, varefter passionen sakta började avta.

Det hela ändrades då en kompis frågade om jag skulle vilja komma och testa på brasiliansk jiu-jitsu med henne. Jag hade knappt hört namnet tidigare, men eftersom första gångerna var gratis tänkte jag att varför inte. Jag minns entusiasmen på våra röd-svettiga ansikten efter de första träningarna. Och atmosfären i träningssalen var bara så härlig. För mig klickade det helt enkelt direkt. Jag hade aldrig trott att träning kunde medföra en så bra känsla BJJn gjorde. Tre gånger i veckan, varje vecka och några månader senare, hade det skett en förändring. Jag kände mig piggare, gladare, säkrare i mig själv. Jag hade även lärt känna många nya människor på träningarna. Nu har jag hållit på med idrottsgrenen i sådär ett och ett halvt år och har inte i planerna att i alla fall ännu sluta. Visst är det dagar då allt känns lite degigt och jag bara förlorar vid varje sparr (~”brottningsmatch”). Men det hela är värt det alla gånger, för medtränarna är bara så chill och när man sen får det där strypgreppet eller armbaren... Den känslan är så bra!

I samband med den nya sporten, ökade bredden av intressen mångfaldigt. Det blev plötsligt roligt att utmana sin kropp fysiskt och märka att jag verkligen för varje vecka kan och orkar mer. Jag upptäckte ashtanga-yoga, vilket var ett bra sätt att lära känna min egen kropp, hur klyschigt det än låter. Jag började också fundera mera på vad jag egentligen stoppar i mig och inte bara hur många kalorier det har. Bra mat gör att man orkar träna mer och vice versa så motiverar träningen att äta bättre mat. Det blir en god cirkel. Dessutom påverkar denna goda cirkel andra delar i livet.

Något som jag tycker är värt att ta upp, är att den här “goda cirkeln” inte ständigt behöver vara närvarande. Det finns många som inte tränar alls, äter glass varje dag och en del mår riktigt bra ändå. Ett meningsfullt jobb t.ex. och vänner som är en nära kan lika väl påverka hur bra man känner sig på ett liknande sätt. Själv har jag också perioder då jag inte tränar nästan alls och får i mig massor med socker, och då det känns ändå helt okej. Just nu mår jag dock bättre och är mer harmonisk då jag tränar regelbundet och äter hälsosam mat. 

Har du inte ännu hittat någon sport du tycker om? Eftersom jag inte kan veta vad som tänder din träningsglädje, kan jag endast tipsa utifrån egna positiva erfarenheter. Har du något jätte coolt du länge tänkt prova på, gör det nu (googla)! Om du inte ännu kommit på något bra, vill jag börja med att tipsa om att testa på någon kampsport. Det är inte så skrämmande som man kanske tror - och kom ihåg: vi alla suger i början! Det finns BJJ, karate, boxning, muay thai (thaiboxning), judo, MMA (mixed martial arts), submission wrestling mm. Sumo brottning kanske? Föredrar du att svettas i lite lugnare omständigheter är kanske yoga något för dig. Kolla in olika yogastudion där det finns ashtanga, yin, bikram, air yoga, pilates... Även träningscenter erbjuder mångsidig träning. Tips: i de flesta får man testa en gång gratis! Dans har t.o.m. för mig med min urusla koordination blivit roligt i.o.m. att jag upptäckt mångfalden av olika stilar med olika svårighetsgrad - träningscenter och dansstudion erbjuder ett brett utbud. Annat jag varmt vill rekommendera är crossfit, pole dance och väggklättring och nu på vintern skridskoåkning, slalom och snowboard. Ibland är det också skönt att bara gå ut och jogga eller promenera med kompisar. På sommaren cyklar jag gärna, och då det finns möjlighet rider jag (på andras hästar hehe). Lärde mig också ett tag sedan att åka skateboard, sådär halvt. Och nu efter att gymnasiet (hoppeligen) tar slut, vill jag resa till Australien och lära mig vattensurfning.

Vad jag vill komma till är att bara man hittar något som känns roligt så är det bra! Träningsinspiration finns det rikligt av i tidningar (t.ex. fit) och i nätet (weheartit, tumblr, bloggar..). Som avslutande ord vill jag råda om att ha ögonen öppna och inte vara rädd för att testa något nytt. Och inte ge upp för lätt. Det mesta är svårt i början, men redan efter några gånger kan du sannolikt se en utveckling! 

/Fräkenskrattaren

Osocial skit

... är vad jag är just nu. Kan dela med mig minnet från onsdagen, då jag stängde mina ögon och försökte sova, för att undvika small talk med frisören. Eller ett minne från denna dag, då jag kunde endast mumla något som svar på andras frågor.

Jep, jag tror inte att studentexamen har någon positiv effekt på ens sociala färdigheter.

Men träningarna har gått bra, vilket känns super! Denna vecka har jag varit och klättra tre gånger och simmat 1 km. Jag var sjuk nästan hela februari, så det känns bra att sporta igen. På grund av on/off flunssan förra månaden tänker jag inte ha någon månadsöverblick (det är pinsamt tomt i träningskalendern).

Lycka till i livet och studentskrivningarna!

Lite färg till våra liv!

/SK

Avokado-trenden

Hon har gått med i det som kunde kallas avokado-trenden, hon Fysikälskaren. Hon äter avokado i allt från smoothie till sallad. Eller främst i dem två. En ny favorit är dock den mycket populära avokado på rågbrödet - för avokadon funkar ju bra både som fett och grönsak på brödet.

"Avokado passar inte annanstans än i håret", skulle Bakisbloggaren säga. Gissa om hon gått med i avokado-trenden.

/Fysikälskaren

En länk som faktist kan kallas en länk och andra filosoferingar

Sådana länkar har jag redan två i bagaget från denna vecka. Länkar som faktist varit till åtminstone hälften fyllda av en hastighet som kommer under 8min/km.

Löpning är en sportgren som hängt med under dom senaste åren. Ibland lite mer och ibland lite mindre. Och varje gång märker jag hur svårt det är att börja om och seriöst klara av att få några länkar ihop som kan kallas för länkar. Som är tillräckligt värda att gå under namnet länk. Och varje gång förundras jag över faktumet att jag låtit mig själv glömma de regelbundna länkarna som till en ganska hög grad orsakar en njutning och en känsla av lycka och välmående hos mig. Det får mig att tänka varför jag lämnat bort något som är ganska trevligt och något som tillslut inte tar så mycket extra tid. En halv timmes länk har man ju nästan tid för varje dag. Och de skadar inte någon om man ibland prioriterar dedär med välmående i form av en länk framöver någon läxa eller så.

Löpning är något som har en ultimat lite tröskel. Man kan löpa i nästan vad som helst, längre fram kan det vara trevligare om man använder sig av helt ordentliga löpskor istället för flipflops, men det är ju inget måste ändå. Löpning är extremt lätt, det är bara att sätta fot framför fot och öka tempot lite grann. Jag klarar av det, mina två kompanjoner klarar av det, varför inte du också?

Ett inlägg som egentligen skulle handla om hur stolt jag är för att fått ihop två länkar som faktist kan kallas för länkar. Två länkar som får mig att inse att vilja och mål gör saken snäppet lättare och jag märker att det kanske sen heller inte är så svårt att börja om. Om man bara är motiverad och vill. Jag tror det finns en orsak varför jag år efter år, kilometer efter kilometer, svett droppe efter svett droppe, har bestämt mig för att hålla kvar denna gren av sport och varför jag alltid återvänder till HCR. Och det finns en orsak varför jag gång efter gång klarar av att genomföra de 21 stycken kilometrarna som alltid i börja verkar så äckliga och hemska. Det är helt precis samman utför man en länk på 2,1 eller 21 kilometer, men den känslan som kommer efter att man är klar, är helt obegriplig. Det är orsaken varför jag orkar utföra länkar som kan bära namnet länk och som får mig att orkar fortsätta efter en länk som inte helt förtjänat namnet länk.

/BB som egentligen älskar att springa

Brand i axlarna...

...men inte mjältbrand inte, för det vore ändå allt för obehagligt.

Idag bestod mitt gymsällskap av duon K&A, och det var mig ett riktigt roligt gympass, i vilket det rymdes så väl riktigt aktivt gymmande som prat och skratt. Den totala tiden var 1:15 h, varav vi räknade ut att aktiv tid skulle ha varit ungefär en timme. Pulsmätaren fick hänga med denna gång, medelpuls 139 och maxpuls 179 visade den. Här nedan återfinnes vårt improviserade program:

Uppvärmning 5 min på löpmattan

Ylätalja x15

Lårpress x15

Bröstpress x15

x2

Kyykky på bosun x15

Magmuskler: fötterna på gympaboll, dra in under magen x15-20

Sneda magmuskler: boll från sida till sida x30-40

x2

Selkäpenkki x15

TRX, upphävning med vänstra handen x10

TRX, upphävning med högra handen x10

x2

Magmuskler: liggandes på rygg lyft midjan, fötterna 90° upp x20

Planka-sidoplankor, 5 s/per ställning x9 (ställningar)

x3

BONUS: Chin assist

Nedvarvning 5 min på löpmattan

Jag gillar att i sällskap träna så här cirkulerandes, så att man turvis gör rörelserna. Smidigt och bra liksom. Givetvis är vi alla tre på lite olika nivå och gör således våra rörelser med lite olika vikter, men det går ju ändå hur enkelt som helst att byta vikterna mellan varven.  Allt som allt kändes tränandet riktigt bra idag; tungt och roligt - mer av sådant!

Det är en blomma som står för positivt tänkande.

/Fysikälskaren

Hur länge tar det tills man ser en skillnad?

Var frågan som dagens relativt nyförvärvade gymsällskap ställde under det en timme långa gympasset (program nr 10). Nå jag är ju ingen expert på träningsområdet och så, men liksom jag skrev i essän med rubriken "Jag bloggar - alltså finns jag till!" så har jag i min (eller vår) blogg rätt att skriva och publicera just precis vad jag själv vill, förutom då "tietty avoimen seksuaalinen sisältö", som Blogger här om dagen meddelade oss att de inte mer tolererar.

På gymmet tränar jag så gott som alltid enligt ett av en PT gjort program; jag brukar vanligtvis köra en eller två månader med samma program, beroende på hur många gånger jag hinner träna under dessa månader. Ett faktum är att de första gångerna med ett nytt program alltid känns litet tyngre. Efter en par, tre träningsgånger är det sedan inte ovanligt att det känns som att man skulle ha gjort rysliga framsteg, och kan lyfta både en och annan vikt.

Det är klart att man medan man tränar också gör framsteg i muskelstyrka och kondition, men den bistra sanningen är ju att man inte gör framsteg värda 5 kg:s vikthöjning på tre träningspass. Snarare är det då fråga om att nervbanorna så att säga har hittat sig själv, att en muskel som du kanske inte använt så aktivt förr vaknar till liv och du lär dig använda och styra den bättre.

Om jag är helt ärlig så kan jag medge att jag inte har en blekblå aning om hur länge det tar tills man märker en riktig skillnad i sin muskelstyrka. Mina serier på ungefär 15 repetitioner förstärker mer allmänkonditionen än muskelstyrkan (naturligtvis dock också muskelstyrkan), varvid resultaten på styrke-planet tar mycket mer tid än om man tränar enkom med syftet att bli starkare.

Om jag tänker tillbaka på den ungefär 1 ½ år långa perioden som jag gått på gym kan jag nog komma på övningar och rörelser som jag definitivt blivit bättre på och kunnat höja vikterna i (t.ex. benpressen och olika toiminnallinen nurkkaus-rörelser), medan jag också kommer på rörelser som jag ligger på precis samma nivå som hösten 2013 (bröstpressen - i den rentav sänkte jag vikterna i ett skede, vilket kan ha berott på slutandet med fotbollen och den därmed förminskade mängden armpressar...). Idag orkade jag för första gången göra en chin med endast motståndet 22,5 kg - ett framsteg som jag nog starkt tror ligger i förbättrad muskelstyrka (chin-projektet påbörjades för en månad sedan).

Rent utseendemässigt beror framstegen på hemskt många andra faktorer också. Om man går från en relativt liten mängd muskelträning till att regelbundet träna någon gång i veckan kan man inte undvika att bli litet fastare i kroppen - något som jag utan att skryta mest märker på hur otroligt lölliga mina armar ser ut på bilder tagna för något år sedan. Sedan är det fast i ens kostintag just hur mycket fastare kroppen blir; det är klart att man kan kompensera sitt tränande och täcka sina muskler med fett om man äter mer än man förbrukar.

Men en sak är säker, och det är ju den, att om man tränar hårt, målmedvetet och på rätt sätt med tanke på vad ens mål är, så gör man framsteg och når resultat som resultat.

Som tur finns det ändå utrymme för oss alla på jorden, också för den som bara sitter hemma och äter glass.

/Fysikälskaren

En liten en

De av er som lever och frodas här i huvudstadsregionen har kanske lagt märke till det arktiska vädret vi välsignats med idag. Denna lilla provokation från vädergudarnas håll var ändå inget som kunde stoppa Fysikälskaren i förverkligandet av hennes länkplaner - efter en dag av modersmål- och fysikstuderande (och en gnutta schackspelande) rustade sig Fysikälskaren väl påklädd ut i den kalla blåsten från Sibirien.

Knappa 5 km, 34:18 min, medelpuls 171 och maxpuls 190. Det kändes inte så hemskt som pulsutslagen ger ett sken av att det gjorde, men nästan, ibland.

Så int' annat än riktningen uppåt nu, för jag ska definitivt orka springa mig igenom de där 21 km i maj. Om så farten vore ännu saktare än idag ska jag springa hela vägen.

/Fysikälskaren

Är detta en kamp?

Jag märker att en av de två icke-bloggande kamelerna idag så att säga har tagit farfar av röstningsblanketten i högra kanten, och börjat blogga. Tre inlägg på 20 minuter, vilken frekvens där! Vidare tycks våran layout ha ändrats, fräsh och proffsig lär den vara.

Ni kan inte tro vilken aktiv dag jag haft idag! Kl. 8.45 påbörjade jag läsningen av den favoritigaste fysikkursen. Tre timmar senare påbörjade jag ett en timme långt gympass, enligt det vanliga schemat. Detta påföljdes av förtärandet av en sallad samt ett tre timmar långt räknepass.

I ungefär ett års tid har jag nu tränat på mitt nuvarande gym. Fortfarande känns det riktigt bra att stiga in genom dörren var gång jag gör det - jag känner mig riktigt hemma på mitt gym. Vilket är riktigt bra, eftersom träningen högst antagligen skulle lida ifall jag kände mig obekväm med att träna på mitt gym, till exempel på grund av sjabbighet, att alla andra är bättre än jag, att gymmet alltid är överfullt eller något liknande. 

När jag började gå på gymmet var det för att fylla i utfyllnadstiden mellan den vanliga skolan och aftongymnasiet. Träningen gjordes upp i enlighet med fotbollen; jag tränade för att förstärka alla de egenskaper som en fotbollsspelare och speciellt då jag i mitt spelande behöver, och målet var då att utvecklas just som en fotbollsspelare.

Idag är målet i mitt tränande inte just större än att helt enkelt förbättra allmänkonditionen. Visst är HCR en etapp och ett delmål i sig, men mitt jag vill nog att mitt tränande ska föra mig längre än så. Jag vill förstärka mina muskler i en jämn takt, så att jag i vardagen får en bättre allmänkondition, och så att jag under länkpassen och eventuella löptävlingar har förutsättningarna att pressa mig hårdare och få till stånd bättre tider och bättre resultat. 

En positiv sak i att vardagskvällarna och veckosluten inte längre i sin helhet går åt på fotbollsplanen är den ökade mängden ledig tid. Jag hinner, orkar och har nu möjlighet att prova fler olika idrottsgrenar, att idrotta mångsidigare. Och just mångsidigheten är något som var och en definitivt borde försöka få in i sitt träningsprogram, som så mycket annat är mångsidigeten ju nämligen bra för både kropp och själ!

/Fysikälskaren (som använder bloggandet som essäprovsövning)

Pip-test, snarare säger inte vad-test

Idag hände det så att jag hade min sista gymppa timme i hela gymnasiet. Tack gode gud, den dagen kom äntligen! Ett steg närmare den vita hatten med den svarta kanten.

Men saken är den, det var inte någon sådär mysig gymppatimme med volleyboll och stretching (läs en timme där man kan skryta med hur bra man är), näe verkligen inte.

Saken e sån. När jag på ettan gjorde testet, bar jag nippanappa under 90 procents gränsen och det var ett bra resultat, i allafall tycker jag så, det var något att vara stolt över. Men idag, jaa-a, hur skulle jag kunna uttrycka mig riktigt fint. Det gick inte likadant som för två år sedan. Nehej. Tjugo varv mindre och en hel del tiotal procenter mindre. INTE bra. Måste bara försöka inse vad man måste egentligen göra för att uppnå en nivå av kondition som man kan vara nöjd med. På ettan var jag i skick, ganska super skick. Nu? Nej, verkligen  inte, jag tror att mina månadsöverblickar kan prata för sig. Men hej, jag började mitt nya liv idag. 1h 35 min på gymmet, varav 10 min på crosstrainer, 10 på älskade trappmaskinen (tänk på rumpan som kommer att visa uppsig om tre månader) och tjugo min på cykel. 730 kcal. Inte illa nej. Och tänk er åtminstone 5 gånger i veckan liknande träning.

Och tänk bara vad som kommer att gå upp för trapporna om tre månader för att hämta den vita hatten med den svarta kanten.

Typ detta.

/BB, som nu äntligen håller på att fatta lyfta rumpan från soffan

Ps. Jag köpte nya löpskor idag! And they´re fabulous!

Hulavaton helemikuu

Nu äro jag i rätt godo tid! Här kommer BB:s huisiga februari som en överblick:

• yhteislenksukka in da drumsö
• pude
• da lenkki
• en annan lenkki?
• pude på nytt
• pude en tredje gång?
• jobb, de e ju som att träna?
• räket
• en lenksukka tror jag?
• PENKKIS
• lenkkupenkku?
• o pudehude
• sen var det av till da stallbacka
• gång
• slalom
• flata ensam i en skog full med faror såsom möjliga äkliga andra varelser
• tror ni jag gjorde något mer? HÖHÖ, knappast.

Detta hittar man när man googlar "huisigt"

Hälsningar: Häshtäg huisiga BeBe

Vadå tipaton tammikuu?

Hej, igen. Jag vet inte riktigt om jag mera hör hemma på denna blogg då en av kamelerna, sakta men säkert, håller på och ta över bloggen för sig själv. Men nej säger jag, nu är jag tillbaka. Med en månadsöverblick som borde ha skrivits för en månad sen. Men allt lite kom och gick. Fester hit och fester dit. Penkkis var äntligen och allt annat smått och gott som gjort min andel av bloggningen en aaaning svårare. Eller försöker jag bara skylla ifrån mig? Det kan ju hända, ju never nou hau komlikeited it will bii.

Men pidemmittä puheitta som man kunde på finska uttrycka sig, så kommer här min lista på alla träningar som gjort under januari månad:

• yhteislenkki x1
• bädis
• inne fotboll
• en morgonlänk i det mörka Geneve!
• händboool
• bädis på nytt, denna gång kunde man kanske inte kalla för bädis egentligen...
• pudis x5
• "lenkki" typ gångish x2
• volleyboll
• simning (mera kikandes på snygga simmare, köhköh)
• devade

Något att hänga upp i julgranen till nästa jul? Knappast.

/BB is bäck

Rask takt

Söndag är - som ni kanske glömt bort under de många söndagarna då inget hänt - den dagen på veckan då kamelerna samlas i syftet att springa eller träna litet tillsammans. Idag samlades alla kameler utom en en som föredrog påfrestande av levern istället för länkande på Fysikälskarens håll av världen, där det var dags för en lång promenad.

Det var så att Fysikälskaren inte ännu vågade sig på en springlänk med den gamla flunsan lurandes där under, och trevligt nog avskräcktes inte heller Stenklängaren av tanken på en promenad. Det blev ungefär 10 km på tiden 1:40 h, nästan definitionen på moderat fart alltså. Det som vi under promenixen kom fram till var att dylika promenader ju i själva verket nog är ganska goda, då vår kondition nu inte är av det bästa laget. Relativt lång länk nämligen, och med låg puls - så utvecklas den aerobiska konditionen. Och långa länkar är ju kanske just vad vi behöver med tanke på att vi i maj ska orka springa 20 km; det gäller bara att ta dem i en sådan fart att man orkar hela den långa länken ut.

Dessutom vill jag rekommendera detta sociala sätt att idrotta för alla och envar. Då lathetens dag kommer, och du definitivt inte skulle rusta ut dig på länk på eget bevåg är någon som påminner dig om en gemensam länk just vad du behöver. Då du under en länk på lathetens dag själv skulle vända tillbaka hemåt vid första bästa tillfälle är ett peppande sällskap väldigt bra att ha. Så om du har en tendens att skolka från ditt tränande både en och annan gång: pricka in en gemensam länk/träning med en vän, så är det genast svårare att smita undan när det är dags att plocka fram träningsskorna!

/Fysikälskaren samt Stenklängaren på distans