Tjenare! Som en tradition och en formalitet måste man först undra om det längre finns kvar någon läsare på andra sidan av skärmen. Om det ännu finns någon som inte kan leva utan kamelernas uppdaterinrar om deras så fartfyllda och händelserika karriär i livet och som bara väntat hela sommaren att ens ett litet tecken på levnad skulle visas.
Men nu. Efter en paus på tre månader kan det ju vara dags att plocka upp där vi lämnade allt och sikta blicken mot det kommande. Åtminstone har de alla tre kamelerna anmält sig och betalat avgiften för att få delta i fanskapet model 2016. Men för att nå ens något mål måste man väl göra något för det, eller?
Under dom tre månaderna som gått kan denna sköna själ säga med gott samvete att jag inte gjort något som kunde räknas som allvarlig sportande. Jo visst deltog jag i loppet som sprangs här för inte mer än tre dagar sen under natten, och som var hela 10 km lång, och ett fåtal pass som utfördes för att lite träna upp ens sinnet för löpande. Utöver detta, zero. Zero. En riktigt skön sommar bakom utan tränande och annat.
Nej nu blev det nog allvarliga fel. Ingen skön sommar om man tittar på arbetsmängden och timmarna som spenderats innomhus utan sol och tiden som spenderats utan sol i all sin helhet. Punkt.
I juli har jag hittat min inre snålhet, och därav låtit bli att ladda busskortet. Då jag varit tvungen att förflytta mig från en koordinat till en annan har jag därför cyklat.
I juli har jag - i sällskap av familjen - dessutom hittat vägen fram till en ny gren för mig, nämligen frisbeegolf. Och det är nog inte en gren som min koncentrationsförmåga blomstrar i, men vad gör man inte för att de andra skall ha roligt.
Saldot lyder:
Nio (9) cykeldagar, stora sigma 233,6 km
Två (2) frisbeegolfbanor, stora sigma 21 korgar
Sex (6) gympass - inga framsteg på chinfronten
Ett (1) simpass i sällskap av SK, kom fram!
Fyra (4) länkar, stora sigma 23 km
Tio (10) lediga dagar*
*Dessa lediga dagar var sällan ändå riktigt slappa, jag har hunnit med promenader, borgbackendagar, ordnandet av Porkala Swimrun, en del svampplockande samt mycket, mycket trapptravande på jobbet.
Aloha! Fortfarande firar amelerna sommarlov (eller sommarjobb) på var sitt håll, menandes att den mycket påväntade gemensamma länken inte ännu heller blivit av. Någon dag gör den det säkert.
Inte motiverad av de andra kamelernas frånvaro på bloggen sprätte den fysikälskande kamelen ut på länk i det dunkla sommarvädret idag. Det var både lite trevligt och lite jobbigt - det vill säga just bra. Näst i tur står en hög spenatplättar!
Och har jag annars berättat att samtliga för någon vecka sedan mottagna resultat fick mig att visa tummen upp mot ett deltagande i HCR 2016, ses där!
Det känns som en evighet sedan månaden bytte till juni. Juni började med en sjuk sömnbrist; den sista söndagen i maj skrattade jag åt att jag kom hem samma tid som jag skulle vara på jobb följande morgon. I samma veva började det nya jobbet, som var snäppet tyngre än att sitta på sin rumpa i bibbslan hela dagen, resultatet var naturligtvis en sommarflunsa. Men mot slutet började det organisera upp sig mot en normal träningsfrekvens igen!
Mitt juni bestod av: 18 lediga dagar, varav sex var flunsadagar. Sex gympass, men inga vidare framsteg på chin-fronten. Två och en halv orienteringsgånger. Två länkar på sammanlagt 11 km. En cykellänk på 22,7 km.
Tjabba, och välkommen också till er två som vågat klicka in er på tres camelios blogg från Mexico!
Idag började jag dagen med att tillsammans med de charmiga huvudpersonerna i Stockholm Noir-serien ligga på bakgården och suga i mig UV-strålning (och IR och mitä näitä nyt on). Trotsandes alla sägner om att solande gör en lös och lä i lederna rustade jag sedan ut mig på länk, i den nya Jukola-skjortan.
Det blev en länk på ungefär 5,5 km, samma länk som jag faktiskt sprang redan i måndags. Då, på måndagen, var det så tungt, så tungt och jag blev tvungen att gå flera gånger samtidigt som jag förundrades över att jag någonsin orkade ens delta i någon halvmarathon. Detta var också orsaken till att jag sprang precis samma runda idag: jag ville ha totalt jämförbara värden mellan gångerna, för att se (och spekulera och gissa) om det är konditionen, löptekniken eller psyket som hunnit dala ner sedan HCR. Nå, inte vet jag vilken det är, men idag kändes rundan redan avsevärt angenämare.
Ovan måndagen, nedan idag.
Så ja, hm. Kanske jag ska försöka börja få in tå länkar i veckan igen. När jag tar en titt i träningsdagboken märker jag nämligen att jag ju nog trots allt tränade en gnutta för halvmartsaren. En annan sak som jag märker är att det är två och en halv månad sedan jag senast sprungit en länk med farten under 7 min/km.
Nejmen vad roligt att logga in och få se att vi fortsättningsvis har en sidvisning eller två om dagen.
För att idag i tankarna finnas hos alla de hurtiga gubbstruttar och tantor som i Danmark cyklat 294 km runt Själland, så måste även jag rusta ut mig på cykellänk idag. 22,7 km cyklade jag, först genom ett antal åkrar, sedan längs med en tråkig och bullrig ring III och till sist genom en liten skog och raka vägen hem. Och med nytrampade ben passade det ju bra att åka iväg till jobbet sedan.
Imorgon är det meningen att det ska bli länkdag, eftersom jag har som tanke att ta upp löphobbyn igen efter en liten paus som i princip varat ända sedan HCR. Tjoho!
Men hallå! En av kamelisarna börjar så där sakta men säkert vara back on track, medan de andra kamelisarna nu sysslar vad de sysslar med...
I lördags blev det som tidigare nämnt dags för mitt tredje Venla-lopp, denna gång i form av startsträckan. Även om jag denna gång klarat mig utan bihåleinflammation hade jag ändå en gammal flunsa i bagaget då jag till pansarvagnens skott spurtade (relativt begrepp) iväg, och därför var jag nog inte heller allt för nervös då jag tillsammans med knappa 1400 andra tanter stegade in i egentliga Finlands skogar.
Det enda jag på förhand var lite orolig över var sträckan på 8,0 km - en sträcka av den längd att jag aldrig förr orienterat den - men det gick hemskt bra, en orsak till vilket ju kan ligga i att man i Jukola och Venla ju trots allt inte behöver anstränga sig allt för mycket i orienteringsväg, speciellt inte där i svansändan där jag allt som oftast brukar hålla hus.
Tiden var nu inte någon av de bästa, men som sagt är jag alldeles nöjd över mig själv, med tanke på omständigheterna. Vår slutplacering låg sedan på 1109 av 1305 i mål komna lag.
Denna vecka har jag planerat att ta mig i kragen vad gäller gymbesökandet, likaså ska jag försöka ta mig ut på en liten springlänk. Så det blir nog bra, nog!
Igår fick jag äran att själv på jobbet välja vilken våning jag ville figurera i under dagens lopp, och valet föll då på den fjärde våningen. Som den hissprotestant jag ibland låtsas vara resulterade detta i en hel rad springande upp och ned för trappor, upp och ner, upp och ner. Idag valde jag första våningen.
Som väntat efter en dylik dag och dåligt med sömn var jag dödstrött när jag äntligen steg in genom hemmets dörrar. Ingen tid att förlora - packade snabbt ihop skor, långa byxor och orienteringsföreningens jacka, och satte mig för omväxlings skull på det högra sätet i bilen, detta för att hinna trycka i mig en smörgås medan papsen rattade oss till startplatsen.
Jag borde ha vetat att det var en dag då det bästa man kan göra är att bli hemma. Då man är dödstrött redan på morgonen och blir det sällan bra att åtta trappfyllda timmar senare tvinga sig till någon form av träning. Skadan är på alla plan större än nyttan.
Med den annalkande 8 km långa Venla-banan i bakhuvudet traskade jag iväg till start där en 5 km lång bana väntade mig. Jag orkade inte springa, benen höll inte. Pulsen steg inte. Jag traskade framåt i lugn fart, försökte mig på några joggande steg nu och då då terrängen blev något jämnare. Den första kontrollen tog det 25 minuter och en fråga om hjälp att hitta. Den andra kontrollen tog ytterligare 20 minuter och ett litet pesande. På väg till den tredje kontrollen irrade jag bort mig alldeles totalt, länge sedan om jag någonsin ens varit så oskärpt att jag gjort kilometerlånga bommar. Med värkande fötter satte jag mig på huk och vek ut hela kartan, försökte hitta mig själv. Jag hittade mig själv, och traskade raka vägen till målet.
Historiens lärdom är att man måste kunna lyssna till sin kropp. Om både den fysiska och den psykiska konditionen för dagen är på randen av ett ihopsjunkande är det bäst att man tar en lugn kväll, går och lägger sig tidigt. Man bevisar ingenting om varken motivation eller kondition genom att totalt utmattad sjunka ihop på en spånbana.
Så kvar återstår en orienteringsgång före öppningsetappen i mitt tredje Venla-kavle. Yolo.
/Fysikälskaren
PS. Igår gjorde jag också för första gången i mitt liv bekantskap med en fästing, från mitt armveck plcokade jag bort den!
Fjorton stycken vilodagar. Åtta stycken cykellänkar (170 km). Tre stycken länkar (32 km). Tre stycken gympass. Två stycken orienteringsbanor (5 km + 5 km). Maj var nog ingen höjdare. Men oj vad man ser fram emot sommaren, ack sommaren!
Mitt sommarjobb har börjat, jag ska jobba på ett servicehem hela sommarn. Det är i sig inte fråga om något fysiskt arbete, men det är definitivt mer fysiskt än att sitta på sin muskulösa rumpa och läsa hela dagen.
Jag hade tänkt att jag kunde ta mig till jobbet med cykel varje dag, för att få dagens träning gjord i samma veva. Vägen är ungefär 10 km lång, så det är inget problem i sig. Men är man lat i själen samtidigt som man är bra på att hitta på svepskäl så cyklar man inte till jobbet varje morgon. Jag räknade nämligen ut att jag i och med att ett jobbcyklande för att undvika ofräshhet lär kräva ett kort duschande väl på jobbet får vakna ett par minuter senare om jag glatt åker buss. Måste ju ta vara på den fungerande allmänna trafiken vi har...
På grund av att vi med tjejerna firade snäppet större bragder under veckoslutet har mitt sömnintag inte varit något att hänga i julgran, sedan fredag har jag sovit alldeles total-för lite. Jag har således haft det alldeles oöverkomligt svårt att motivera mig till någon sorts träning efter jobbet nu i början av veckan. Idag tog jag mig ändå i kragen, och traskade iväg till gymmet efter avslutat arbetspass. Även om det på morgonen kändes motigt att hänga träningsväskan över axeln så rullade gympasset sedan på riktigt bra - skönt!
Vad passar bättre att avsluta ett så ostrukturerat inlägg som detta än att kasta ut en liten överblick mot den kommande sommarn? Denna vecka tänkte jag ännu ta det litet lugnare, men sedan räknar jag med att ha fått upp jobbrutinerna i ett relativt bra skick, så jag kan börja planera in en lämplig träningsmängd, där löpning, gym, cykling och simning står högst upp på listan. Målet är naturligtvis att under de tre sommarmånaderna omvandlas från gottegris till muskelknutte ;)
Förra veckan blev det äntligen dags att ta avsked av de gamla orienteringsdojorna. SOm belöning efter avslutad orienteringsbana (5 km på 1:40 h......), så fick jag efter vissa om och men ta på mig de nya skorna, fina som bara den. Däremellan fick jag tacka mitt smala fotblad för att jag slapp de fula lila skorna och istället fick ta de fina blå.
Gissa själv vilken som är vilken.
Igår fick jag sedan möjlighet att testa de nya tossorna i terräng, då jag deltog i klubbens klubbmästerskap. I skrivande stund har resultaten inte än ploppat upp, men mina feelisar är att själva orienteringen gick ok, löpningen desto sämre. Banan var alltså 5 km och min tid 1:30 h, till mitt försvar kan jag säga att även banläggaren medgav junior(omskrivning för oerfaren)banorna kan ha varit ganska krävande. Och skorna skavade som bara den. Vi får se om jag faktiskt i Jukola om två veckor ska ge mig in på den 8 km långa banan, eller om jag till alla inblandade parters lättnad byter till en på 5 km.
Orientering rekommenderas annars för alla och envar så här dagarna före dimissionen - vem skulle ens villa ha släta och fina armar och ben i stunden man kliver upp på scen för att ta emot sina ödesbestämmande bokstäver?
Vad har jag hållit på med under dom senaste 41 dagarna när jag inte bloggat?
gått på prepkurs och seglat mellan angst och lycka
börjat diet!
och även slutat en viss diet
tränat som en galning...
...tills läsandet tog över
lidit av ångest över det minimala antalet av träning
hittat mig själv ensam på mitt rum utan någon kontakt till yttre världen
sprungit mitt livs femte halvmaraton...
...och även mitt livs sämsta halvmaraton (tror jag)
lidit av verk i fotbottnen pga en viss halvmaraton
skrivit inträdesprov
kännt mig extra tom efter inträdesproven
sprungit en länk efter halvmarran (fun fact: jag klarade av att springa 0,5 km på 2:30 min! känner mig stolt)
städat som en galning inför den stora dagen
Nu när den 16 maj kom och gick, borde vi ju sätta ett nytt mål. Nästa år ska förståss HCR springas på nytt, och då förhoppningsvis alla tre samlade (alltså jag förväntar mig att de två andra är med på samma noter). Men för tillfället känns det som att inga för stänga mål ska sättas upp, sommaren får komma med vad den vill och visa då eventuelt vägen mot nästa steg ( bara för att vara en gnutta filosofisk en onsdakväll när mitt rum är äntligen städat och jag har tid att bara sitta och lyssna på musik och dela med mig av mitt liv till alla er härliga läsare, typ två stycken)
Detta hittar man när man googlar på cheesy feel good quotes, eehhheeee.
Hejhåj! Denna säsongs cykelkilometrar var med om en (för mig) rejäl ökning, då jag i sällskap av mams igår deltog i Lohjanjärven ympäripyöräily. Även om vi ju cyklade ganska i slutändan så fick jag lära mig en del om gruppcykling, och sist och slutligen med alla amtpauser inkluderade så var det ju en helt kiva keikka!
Vid 50 km, just innan den stora och jobbiga Svartå-backen blev vi bjudna på korv (som tack och lov inte hade tagit slutt vid det laget att vi hann trampa fram), vilket ju smakade riktigtsuperdupergott!
Och i mål sedan kunde jag med trötta ben konstatera att jag cyklat 70 km på bruttotiden 4:15 h, netto 3:51 h. Bra gick det, trots det väldigt lårbaserade gympasset i fredags!
Lyssna här: det är dags för bloggens fjärde gästbloggning! I spotlighten (fläckljuset) står denna gång en gren som i förbifarten och utan en allt för stor passion nämnts redan några gånger, en gren som för en och annan har visat sig vara något mer än den från utsidan sett ter sig. Vi vävar härmed isär draperierna för vår gästbloggare IV och uppmanar samtidigt våra ärade läsare till att kontakta oss i fall de känner för att dela med sig av sina på något sätt i bloggen passande historier!
Jag minns hur mamma tjatade på mig då jag var liten: ”Vill du inte prova på gymnastik eller simning eller balett?” Det ville jag inte. Jag hittade min gren då jag var 6 år gammal, på första försöket, och förblev envist kär i den. Inte så jag inte gjorde annat under åren, men det mesta föll liksom bort efter en stund. Fördomsfull var jag också – det mesta som inte var bollsport verkade lite underligt, och allt man inte tävlade i var slöseri på tid.
Redan efter ett fåtal år, mot sluthalvan av lågstadiet, började mina knän bli aningen problematiska. Först gjorde det bara lite ont någon enstaka gång då jag sprungit en timme eller två på träningar, men så småningom blev värken värre och mer regelbunden. Hälsovårdaren sade att det nog bara var fråga om tillväxtsmärta, något som skulle gå om av sig själv. Jag var tveksam, för jag växte inte särskilt fort då jag var 11. Inte så att det hade hjälpt för stunden, även om hon hade haft rätt. Jag tränade tre gånger i veckan och spelade i genomsnitt en match varje veckoslut därpå, jag kunde inte vänta på lättnaden i ett obestämt antal månader eller år. Så jag skaffade mig knästöd, som fort blev nödvändiga för att jag skulle kunna ta ett enda springsteg. Och medan jag nu kunde spela som alltid förr, klarade knäna sig allt sämre utan kompressionen de kommit att bero av – smärtan slog till ibland när jag gick vanligt, och det tog länge innan den lindrades om jag råkade springa till bussen ibland.
Jag slutade växa, men smärtan gick aldrig om. Under årens lopp besökte jag en handfull fysioterapeuter som bara viftade bort den smärta jag kämpat med allt för länge. Vissa tyckte att det berodde på svaga muskler – något som inte borde vara ett problem för en ung flicka som sprungit hela sitt liv. Andra nöjde sig med den redan alldeles för välbekanta tillväxtförklaringen. Så jag gav upp och accepterade att jag skulle behöva mina knästöd resten av mitt liv.
Den sista gången jag besökte en fysioterapeut kom en lång stund senare, och enbart på grund av att mitt nya lag skickade alla spelare på granskning. Han filmade mig på springmattan, när jag gick, sprang, och gjorde knäböj. När vi sedan kollade inspelningen, var svaret uppenbart: min fot är fel. All smärta beror på rejäl överpronation. Det var en lättnad att få ett svar som var så simpelt och logiskt. Dock finns det ganska lite man kan göra åt saken; min fot är som den är, ett resultat av mina gener, likt resten av mig. Jag fick ett tjockt kompendium med olika rörelser som skulle förstärka och tänja på mina fötter och förbättra läget, men i all ärlighet orkade jag inte med hundratals upprepningar av till synes obetydliga övningar flera gånger i dagen. Det kändes liksom inte som ett tillräckligt effektivt sätt att åtgärda ett problem som jag ändå redan lärt mig att leva med.
Jag måste ha varit 15 då min kompis skaffade sig ett gymkort och jag först introducerades till yoga. Det tog månader för henne att locka mig till en av gruppövningarna; jag hann fylla 16 innan jag gick med på att följa med. Aldrig hade jag väntat mig att där hitta svar på alla mina frågor och önskemål. Men det blev inte som jag tänkt mig: muskler jag inte vetat om skakade av utmattning och jag kände skillnaden direkt. Jag blev förälskad på en gång. Ett halvt år senare gick jag fortfarande fel. Men jag hade ett eget gymkort och gick på yogalektioner varje vecka. Och så småningom – eller egentligen hände det ganska plötsligt – gjorde det inte så ont mera. Jag sprang till bussen och tänkte inte två gånger på det, för det fanns inget behov. Jag glömde knästöden hem allt oftare, men insåg att jag klarade mig utan dem.
Nu är jag 19. Mina knästöd i storlek S kändes ytterst obekväma senast jag tvingade dem på mig. Jag har inte använt dem på flera år. Jag har inte behövt dem. Men jag rör mig. Korgbollen föll bort nästan helt vid något skede, och ett par gånger om efter det – vi är som gamla vänner som återförenas nu och då. Lika är det med yogan. Men vissa delar av yogan bär jag med mig, gör jag för att kunna behålla knästöden i bakhörnet av byrålådan, oanvända och för små för mina 19-åriga ben. Och jag springer längs med ån då jag känner för det, bara för att det är så magiskt att jag kan.
Jag räknar att jag så där alldeles på riktigt riktigt har bloggat senast för 31 dagar sedan. Men nu är jag tillbaka! Inget i världen kan nu distrahera mig från bloggandets ljuva värld!
Jag har planerat att rymma till Australien och svurit över min studerandeekonomi
Jag har lärt mig allt som läras bör om nervsystemet och i min desperathet skrattat åt inte-ens-roliga halvhumorösa bilder
Jag har beundrat min rumpa i bibbans spegel
Jag har "tankat kolhydrater" på de frågeväckande sätten
Jag har tvättat min cykel så den skimrar och skiner
Jag har sprungit en halvmaraton
Jag har läst så till den grad att jag skrivit ett inträdesprov med en yolo-bubbla över huvudet
Och slutligen har jag idag sprungit 4 km med HCR-skjortan på mig bara för att alla ska förstå hur snabbt jag återhämtat mig från lördagens påfrästning.
Låt mig tala om lördagen! Efter att hela morgonen bytt fram och tillbaka mellan kortärmad, neonaktigt gul skjorta och långärmad, neonaktigt korallröd skjorta satte jag mig litet före de snabbaste gubbarna (och tanterna) startade i bilen för att påbörja färden mot huvudstaden där jag (eller min chaufför) sedan hör och häpna hittade en parkeringsplats, en alldeles fullkomligt laglig sådan. Klockan 16.25 startade jag loppet som det varit så mycket snack om här på bloggen, och två timmar, 40 minuter och tre sekunder senare kom jag i mål. Detta är ingen topptid i jämförelse med till exempel två timmar blott, men alldeles ärligt talat så är jag mycket nöjd över min prestation.
Själva springandet (nå joggandet) förlöpte som jag antar att det under dylika lopp brukar. De första fem-sex kilometrarna gick som en ren dans, under dessa hann jag också notera att den forna idols-finalisten Pete Parkkonen ven förbi mig. De därpå följande 15 kilometrarna var ett rent helvete, under dessa hann jag till exempel gå alldeles evigt många steg, med hela mitt hjärta hata den stackars gubben som någon gång i tiderna planerat centralparken samt hälla Maxim-dricka över hela mitt framparti. Men jag kom i mål och fick en plastpåser full med mat och en medalj och det var huvudsaken.
På kvällen märkte jag sedan i sin fulla bredd hur duktig jag varit, då jag faktiskt var så trött att (tro det eller ej), jag inte ens alldeles på allvar orkade stiga upp från soffan för att sätta pizzan i ugnen. Sedan spydde jag två gånger och somnade.
Så under majoriteten av 21,097 km och ett gott antal timmar efteråt gick min tankegång till största del i "det här är den första och sista halvmaratonen jag någonsin sprigner"-lika banor. Fyra dagar senare kan jag dock kanske lova att jag kommer ta en funderare över ärendet på nytt efter den första juli. Både av en och annan orsak hoppas jag att jag med gott samvete kan bestämma mig för att prova mina gränser pånytt nästa år.
/Fysikälskaren - även i detta tillstånd bultar hjärtat litet hårdare för fysik.
Dagen vi väntat på, dagen vi fruktat, dagen som varit målet hela vägen, den dagen är nu här.
Runt kl. 16 startar vi i tur och ordning invid Djurgården, BB ett antal minuter före FK, samt SK:s substituent allra sist.
Även om tränandet kanske inte fortskred i riktigt den takt som det var meningen att den skulle göra då för ett halvt år sedan så har vi taktiken på det klara:
- så om vi faller är det åtminstone inte på den punkten.
Om någon i vår vida läsekrets känner för att anlända till huvudstaden för att heja och hurra eller kanske till och med haka med på vägen och springa några metrar längs med rutten i jämnbredd med någon av kamelklubbens ivriga löpare så är det fritt fram - Vi ses längs med följande rutt mellan kl. 15 och kl. 19.35!
/Kamelerna minus den som finns i alperna plus den tidigare nämndas substituent
En snabb uppdate, inget mer, om bara några dagar kommer vi (jag) att vara tillbaka så det dundrar om! De senaste veckorna har inte för min (vår) del innehållit någon beaktansvärd andel träning alls, vilket innebär att taktiken för imorgon stavas YOLO!
Kvällen kommer närmast att bestå av ett snabbt tänjningspass, en hoppfull insmörjning av benen i dundergel (där Perskindol är en ny favorit), repeterande av människans reproduktionssystem samt ett tidigt tutidagsande.
Hoppas vi får se så många av er som möjligt imorgon längs med rutten - jag är den i neon-korallfärg och BB - om jag känner henne rätt - den i någon ännu mer uppseendeväckande färg!
Med en nummer inte allt för, men alldeles tillräckligt liten.
Häromdan ville BB ha yogasällskap, till detta tackade FÄ glatt nej, medan SK tog till sig chansen att göra något med sina tomma dagar. Det var Yin Yoga som väntade på de två tösarna, och yogan var nog inte vad SK förväntat sig. Efter 90 minuter av tortyr i form av långa, tänjande positioner, kändes kroppen lätt. Allt som allt var det en trevlig upplevelse, och tjejerna BB & SK funderar på att skaffa sommarkort till Yoga Nordic!
Den befarade flunsan gick om lika snabbt som den kom, vilket innebar att jag idag vågade mig på en sväng till gymmet
Början var, kanske som väntat, alldeles otroligt jobbig; aldrig att (de stackars) delta-musklerna någonsin förr skulle ha jobbat så hårt
Slutet var däremot inte alls fullt så jobbigt som början gav tecken på att den skulle bli; plankan med sidopressen gick så gott som galant
Idag såg jag ett par armar som var en inspirationskälla om något - just sådana armar som i min värld är det eftersträvansvärda!
Inspirerad av punkt fyra tog jag med Chin assist-bonusen i programmet igen idag (efter en av brått beroende paus på några veckor), och till min förskräckelse hade jag fallit tillbaka till 18 kg kvar till armhävning utan motvikt
Under gymmet kändes det dock som att jag skulle ha uppnått en annan milstolpe, en som ni ska få höra om inom sin tid nog, men icke
En annan känsla under gymmet var känslan av att pyttipannan som förtärdes en timme tidigare mycket tappert strävade efter att komma upp igen, vilket för mig till den avslutande punkten:
På grund av en annalkande förkylning beslöt jag igår att morgongymmandet idag fick bli ett sekundärt alternativ, bakom en välbehövlig sovmorgon samt en gnutta läsning. Jag hoppas på att ett lugnt-tagande skulle få flunsan att vara förbi innan den ens startat, så att jag är i fullt skick att fira 90-års kalas på söndagen!
På tisdagen hittade jag mig själv i sällskap med Läxklubben på Jätemäki, den syntetiska kullen med 426 trappor. Det blev en träning på en timme, under vilken vi hann kliva upp 6 gånger, och gå ner lika många. Gående på varje trappsteg, på varannat, löpning med korta pauser på viloplatåerna var bland annat vad vi testade.
En dag fick jag en helt olidlig lust att spela sims.
Överlag var träningen litet av en besvikelse för mig själv, kroppen ville inte hinna med helt enkelt. Pulsen steg inte högre än till 184, och det kändes som att jag helt enkelt inte fick ut en maximal styrka. Samtidigt kändes det som att jag skulle ha orkat med en lätt jämntjock joggning på en lägre puls i evigheter. I en analys kom jag sedan fram till att symptomen måste bero på trötthet helt enkelt, hela veckan har jag ändå vaknat tidigare än jag gjort ens en gång i veckan på evigheter, samtidigt som jag sitter åtta timmar om dagen och koncentrerar mig, något som jag antagligen inte heller sysslat med allt för mycket under det senaste året XD.
Men nästa gång går det kanske bättre. Annars så håller mitt hälsosamma liv fortfarande på, ingen av er skulle ha trott det, visst? Naturligtvis slinker det ner en kakbit här och ett halvt paket glass där, men hälsosamhet handlar för mig mer om att göra vardagsmaten hälsosammare och äta då man är hungrig. Något att tänka på för er medan jag tänker på nervsystemets struktur!
Som ni kanske mins, så har våran allas vän FÄ delat med sig sitt recept på färskgröt i detta inlägg. Och i samma veva kommer ni säkert ihåg mitt morgonmåls tipsvar jag hypade om min nya vän kvinoan. Så, ni tänker kanske nu att hur förhåller sig nu dessa två inlägg ihop me varandra, annat än på morgonmåls fronten. Jo jag ska berätta. Hör och häpna. Nä, nu blev det för dramatiskt. Vi prövar på nytt.
Alltså, som höjdpunkten på en övernattning som höll hus hoss FÄ, fick jag testa hennes riktigt kända färskgröt. Riktigt färskigt och fräscht var det, men kanske en aning för hälsosamt för mig, jag som oftas använder socker, smör och grädde i allting, så ni förstår kanske. Men anyways, jag bestämde mig för att inspireras av våran kamrat och mixade ihop något som kan kanske kallas färskgröt, mestadels för att det innehåller havregryn. Och detdär med kvinoa, det var inte nå bra sen heller. Smaken och lukten tillfredställde inte mig och priset på varan steg också upp i skyn, så något annat måste hittas. Och då kommer bulgur in i bilden. Rikligt med protein, fiber och minimalt med socker. Och en studerandebudget gråter inte allt för högt vid inköpet av detta. Så bulgur fick det bli Och det passar faktiskt suveränt i min färskgröt.
Så detta behöver du:
½dl bulgur
½dl extra fibriga havregryn
½dl havregryn med olika frön etc.
1 msk riktig kakaopulver (inga oboy eller andra sockerblandningar hör ej hemma här, äkta vara ska det vara)
2dl kokande vatten
1dl soijamjölk
Blanda bulgur, havregryn och kakao. Tillsätt vattent. Blanda. Tillsätt mjölken. Blanda. LÅt stå i kylskåpen över natten. Toppa med nötter och superbär. Om slutsatsen är lite för bitter och osöt i smak, använd t.ex. honung för att tillfredställa söttanden.
Ps. Detta slutar i en ganska stor portion, så om du inte har en så stor aptit på morgonen eller annars bara inte har användning av extra stora portioner, så kan du lämna hälften till näsan morgon eller helt enkelt göra bara hälften eller 2/3 av original mängden.
Häromdan var jag och simma. Riktigt trevligt är det ju att simma, lite
annorlunda träning för mig. Och jag är relativt bra på det, jag har hållt på med babysim! Men nu for jag och simma med en viss vän som är inte endast relativt,
utan ganska så bra, på simning, och vet hur man får Stenklängarens fett och
muskler att gråta. Jag har redan förträngt vad allt vi gjorde, men runt 1300
meter blev det allt som allt. Men det värsta var inte att det var tungt som
bara den, utan att jag inte riktigt behärskar tekniken för alla simstilar.
Simvakten var säkerligen hela tiden på alert för att rädda lilla mig, som ser ut
som om hon drunknar vilken sekund som helst. Men kanske någon av er förstår mig,
fjärilsimning är lite svårt att förstå (vad i hela världen håller fötterna på
med?!), och frisim då man är trött är ingen vacker syn, nej.Men en härlig upplevelse var det! Kanske jag inte väntar en månad till
nästa simträningspasset. Kanske…
Fun fact om fiskar: Farts are the mode of communication for herrings!
.jpg)
