Promenix

Idag har jag stigit ut i den friska och måttligt kalla söndagsluften, med ändamålet att gå en liten promenad. Sagt och gjort, den så kallade nalle-promenaden blev det. 

Ur den likaså måttligt suddiga bilden framgår kanske varifrån promenaden fått sitt namn.

Med röda kinder och frigjord från triangelhostmedicinens lömska biverkningar återvände jag hem en knapp halv timme senare. 3490 steg tog jag, berättar mig den lilla gröna iPoden. Och nu sitter jag här och stirrar på den andra fysikbokens pärm medan jag väntar på pizzorna som papsen lovade hämta hem.

/Fysikälskaren, som fortsättningsvis även kan tituleras som Sjuklingen

Näsor

Nu börjar årstiden många löpare har fruktat. De röda näsornas tid. Årstiden då det inte är endast mörkt ute, men även så kallt att näsan nästan fryser av. Som all väder väcker också denna motstridiga känslor inom mig. För det första slipper man snart och snoukka, men för det andra är det fruktansvärt kallt utomhus (också hos Bakbloggaren). Nu måste jag riktigt kämpa för att få mig själv upp ur soffan och gå ut. "Det finns inte dåligt väder, endast dåliga kläder", men hurdana kläder ska jag ha på mig för att skydda min näsa?

För att de två andra kamelerna har sina egna "orsaker" för att skippa dagens länk, så måste jag gå ensam och springa. Men min käraste syster kom till min räddning, och veckans länk är nu uppskjuten tills imorgon. Så mer om det på måndag!

/Stenklängaren

Dagens motto

A question that sometimes drives me hazy: am I or are the others crazy?
..................................... Albert Einstein

Bemärkelsedagsfirande

Idag joinerade även den tredje kamelen de "vuxnas" och "mognas" (och dödligas) klubb. Vi välkomnar henne med många kalorier. Nedan en intervju med födelsedags"barnet".

1. Hur känns det nu?
   - Öhöm, krhm, ja' vet livets mening. Livets mening har öppnat sig.

2. Hur ändrar detta på ditt personliga liv?
   - Häh? Ni gör mig låta jättedum!

3. Entäs på ditt sociala liv?
   - *kinky face*

4. Hur är det med dig och alkoholen nu då?
   - Vi är väldigt nära. Herregud.

5. Vad är dina oplaner på att bli vuxen och mogen?
   - Hihihi. Hehej. Nä. Ja' ha' int' ännu fått de'. *sockerfylla*

"Den ser ut som en tunga som kommer så där hej"

Partyhatt och partystav.

Sneekpeak på födiskortet.

 

/Födisbarnet, Bakplokkaren och 10--barnet

De där andra dagarna

Det finns dagar, som nu kanske inte alla måste lida av, men tyvärr hör alla tre kamelerna till den gruppen som måste lida. Alltid nu och då. Och det är inte roligt. Oftast smyger dom på en utan att man fattat att det är dags igen och så går man runt i några dagar och väntar att allt skulle gå om. Och vad är det som jag denna gång pratar om? Har någon där ute redan gissat?

JO MENS!

Mens. Även känd som lingonveckan, niagarafallet, kommunistveckan, you name it! Den vidriga mensen. Och den känns ännu mer vidrig då den råkar komma mitt i det hektiska tränandet. Äcklit är det. Och ingen kann säga emot mig, eller? Finns det nån som älskar mensen, drömmer riktigt om att få den? Om du är en sån eller om du känner nån sån, berätta gärna till mig, jag vill mer än gärna höra varför denna person tycker så.

Mens + träning = vidrigheter.

Personligen brukar jag villa ta ett par dagars paus under de röda dagarna, men alltid går det inte så lätt. Och vad om man får mensen mitt under ett maratonlopp? Vad gör man sen? Ingen aning, men jag hoppas innerligt och ytterligt att jag inte måst gå igenom det.

Undrar vad dom andra kamelerna tycker och tänker. Men nu väntandes på nästa vulkanutbrottet. Förhoppningsvis blir det inte bokstavligen ett utbrott. Hoppas vi innerligt och ytterligt.

Röttttttt

 

 

/Bakisen

Prisbelönt

Nu kommer det som inte rymtes med i det föregående inlägget. JAG FICK EN MEDALJ! Jag vet inte på grund av vilka bedrifter (kanske för att jag inte var på plats då den skulle ha delats ut, och jag därför bara fick medaljen hemskickad åt mig), och jag vet verkligen inte om jag har förtjänat den (eftersom jag denna säsong deltog i exakt två tävlingar och i mer eller mindre lika många av föreningens egna evenemang), men jag antar att medaljen är orienteringsrelaterad.

Skål på den saken!

Så där stolt skiner den mot mig när jag ser på den!

/Fysikälskaren

Sjuklingen kvitterar

Hosthost, hackhack, det är jag igen. Idag var jag generös nog att tilldela tant doktorn en visit, eftersom vår kära Bakbloggare hotade med att inte släppa in mig i sitt slott ifall jag inte har en diagnos tills lördagen.

Min diagnos lyder:
Bihåleinflammation i den vänstra bihålan
Riktigt fin bihåla på den högra sidan
Inflammerad örongång på vänstra sidan
Riktigt fint öra på högra sidan
Riktigt fina lungljud
Riktigt fina lungbilder
Riktigt fina blodprovsvärden

Det blev inte så dramatiskt som jag hade tänkt mig, jag var ju trots allt fast besluten vid att en lunginflammation är riktigt möjlig även om jag inte varit upp över ens 38°C-strecket på termometern (min mamma tror jag lider av hypokondri).

Nu sitter jag här med en antibiotikakur, en kur av skvalpiga droppar att droppa i örat samt en kur triangelmärkt hostmedicin. Dessutom har jag en riktig infernalisk smärta nedanom det högra nyckelbenet, men som sagt så var röntgenbilden riktigt exemplariskt frisk, så för den fick jag inga piller. Tant doktorn riktigt berömde sedan min torra och hemska hosta. Jag är den riktiga drömpatienten, tro det eller ej.

Så tant doktorns varningens ord var att ifall jag är en aktividrottare så ska jag vara medveten om att pseudoefedrin är ett dopingpositivt ämne, och att om jag har någon idrott som hobby så ska jag nu ta en liten paus. Det blir nog en bra läkare av mig också någon dag, för det där hade jag ju klurat ut själv också. (Här vill jag klarlägga att jag absolut inte menar att vara lika nedlåtande som texten får det att låta; jag uppskattar alla läkares arbete och dagens tant var en riktigt trevlig en dessutom.)

Alltså kommer jag att fortsätta att vara sjuk och ynklig ännu i några dagars tid minst. Som uppdatering kan jag berätta att jag nu har tittat igenom alla Gossip Girl-avsnitt (info åt Hannele: 80 timmar och 40 minuter), och nu kan jag således koncentrera mig på The Big Bang Theory och House.

Att sådant.

/Fysikälskaren med abstinensbesvär

De där dagarna

Ni vet säkert alla vad jag pratar om. Om dom där dagarna som alla har och som ibland känns som nått jätte stort hinder som man bara inte slipper varken över, under eller gå runt. Det finns domdär dagarna då det är så svårt, så svårt att sätta på sig sina färggranna byxor och jacka och sticka ut i det friska och ta några springsteg. Det känns som om hela världen skulle vara emot en. Och så latheten som befinner sig i samma veva, den latheten som förr också nämnts. Och då blir det svårt. Fastän det som man allra mest skulle villa göra är att gå och springa eller gymma så vill det bara inte hända. Som om en osynlig kraft skulle stå bakom dig och dra i din skjorta så att du inte slipper nånstans. Så känns det. Och såna dagar har jag haft här under den senaste tiden helt för många. Alldeles oacceptabelt många. Och flera är på väg, de känner jag. Men man måste bara orka. Men nu måste jag orka klara av mitt sista matte-prov och få slut på provveckan som varar bara i tre dagar ännu. Tack och lov.

 

 

/Bakloggaren



Puoli kiloa päivässä

Här är jag, sjuklingen! Den av oss som skolkade från länken idag! Tro mig, om jag skulle ha varit med så skulle det definitivt inte ha blivit mer gång än löpning!

Idag har jag sovit länge, vaknat igentäppt och slemmig och äcklig (man glömmer lätt bort att duscha då man är en sjukling), startat risgrynsgrötsäsongen, hostat så till den grad att mamma sagt att hon blir irriterad på oljudet jag för, läst biologi 1-boken för typ femte gången, sett två episoder Big Bang Theory och varit belåten över att jag förstår fysikerskämten, läst fysik 1-boken (åtminstone några sidor i den), sovit dagssömn, kockat världens godaste pasta carbonara som inte smakar något alls i sjuklingens mun, läst om numerisk derivering, bakat jultårtor som smakar desto bättre i sjuklingens mun, äntligen duschat, lagat fruktsallad samt dreglat över Chuck från Gossip Girl. Jag har haft en vild dag.

Rubriken antyder på att man bör äta 500 gram frukt om dagen för att hållas frisk och lycklig. Uppenbarligen har jag misslyckats - här ligger jag ju och är inte det minsta frisk (okejokej, jag lider inte av mer än en självdiagnosticerad bronkit, men man får tycka synd om mig ändå!). Därav fruktsalladen som nämndes i stycket ovan. Jag var också för lat för att diska kniven och skärbrädet mellan pasta carbonaran och fruktsalladen, vilket orsakade en svag nyans av vitlök i fruktsalladen och vilket säkert tillförde riktigt rikligt med antioxidanter i den. Om jag skulle vara skarpare i huvudet skulle jag förklara vad antioxidanter är bra för, men det orkar jag inte med nu.

Heh. Heh.

Vojvoj vet ni. Int e de lätt int. Men, vad som lyser upp den mörka och snoriga novembersöndagen är vetskapen om den efterlängtade resan som skymtar i horisonten. Låt oss hoppas på att kamelklubben tills nästa veckoslut har blivit återförenad på länkstigen!

/Fysikälskaren

Löntystelyä

Idag samlades två tredjedelar av kamelerna för att utföra sin veckovisa länk. Kamelerna skuttade längs Drumsös vackra, men svarta, havsliga utestigar. Tyvärr blev det mera gång än löp på grund av det hala, men vi kompenserade det med spurtar nu och då. Riktigt fint gick det!

Efter åt blev det dags för pasta-kyckling-låda som var helt för kryddat för en av de två kamelerna och den andra kamelen skrattade bara glatt. Och sedan måste ena kamelen spinga iväg för att hinna till sina klätterträningar - ni kan säkert gissa vem av kamelerna som var ifråga- och den återblivande kamelen stannade hemma för att blogga. Och här sitter jag nu.

Men nästa gång borde vi alla kameler vara tillsammans igen för att löpa tillsamans, om allt går som planerat och West Nile viruset går om.

Nästan såhär fint var det under vår länk

 

 

/Bakbloggaren, Stenklängaren och West Nile-virus patienten på distans

Drömmar som går i uppfyllelse

En lite hilari bild så här till att börja med.

Den andra kamelen i listan till höger här igen, fortfarande lika sjuk som förra gången. Den hilariga bilden syftar till det att min andning just nu är lämpligt rosslig och jag inte gör något annat än hostar, känns det som. Det blir nog ingen länk för mig på söndagen.

Idag har vi haft lyckan att bli överösta med lite snö här på de södra breddgraderna i vårt land, och där alla andra idag tycks klaga så tänker jag nu passa på att vara lite glad - jippii snö! Snart kanske vi får hoppa i skidspåret till och med! Enda nackdelen är ju förstås sedan det att mina favortiskor är de håliga och tunna tygskorna, som inte kommer hemskt bra överens med den vristhöga snön, vilket inte heller akillessenorna verkar göra. Men mysigt är det!

Rubriken syftar dock inte på det att vi blivit välsignade med detta vita väderfenomen, utan på det som samtliga kameler fortfarande hypar över. Om 52 dagar! Vad var chanserna!? Det kommer att bli det bästa. Och namnet mitt, det håller för tillfället sträck, om möjligt mer än till och med då för lite på ett halvt år sedan!

Kom ihåg att andas!

/Fysikälskaren

Lyckans ostar

LÅT OSS BERÄTTA DETTA GLÄDJEBUD! VI SKA PÅ RESA I JANUARI! ALLA TRE! FYRA DAGAR MED VÅRA ALLRA, ALLRA FAVORITIGASTE FAVORITER! TILL GENÈVE!

Låt oss be för att vi inte får några hinder på vägen (varken vi eller de favoritigaste favoriterna, speciellt den ultrafavoritigaste favoriten).

/Bakbloggaren, Fysikälskaren (samt mentalt närvarande Stenklängaren)

Feber och ynklig hosta

Här sitter jag hemma med feber och ynklig hosta, vilket kanske också rubriken antyder. Med bara 30 sidor olästa kvar i fysikavsnittet tänkte jag det är dags för lite bloggning. Vad ska jag blogga om, tänkte jag. Eller hur bra nu tankeprocesserna sedan fungerar idag, det kan ni fråga Bakbloggaren som satt bredvid mig idag på fysiktimmen. Men sedan bläddrade jag omkring lite i bilderna som jag har på telefonen, och sedan tänkte jag att det här, det här ska jag blogga om. Jag ska nämligen blogga med hjälp av bilder som är stulna än här- och än därifrån (t.ex. FIFA:s och HJK:s twitterflöden).

Det här.

Det här.

Det här.

Det här.

Det här.

Samt ännu en bild, som till det yttre är endast grå och ful, men som till det inre når till minst samma nivå som de fem tidigare.

Det här.

/Fysikälskaren

Provläsning

Here we go again! Nu har kamelernas tolfte provvecka börjat. Mina förväntningar för denna veckas träningar består av tyngdlyftning, boksidorna fungerar som tyngderna, och av fingergymnastik i form av dator- och miniräknare användning. Nog är det skönt med provvecka.

/Stenklängaren

Täyttä palvelua hos Stenklängaren

Idag åkte vi den långa och kalla bussvägen till Esbo, där Stenklängaren håller hus. Och det måste vi säga - vilken vacker värld det är!

Vad skall vi skriva om?

I alla fall, vi har fått helt absolut fabulös service här! En länk-dragare, dusch och bastu samt mat påkommande. Och näsblodet får vi inte glömma!

Solnedgång klockan 15ish idag.

7,93 kilometrar sprang (läs: gick) vi.

Det tog 1 h 8 min 50 sek.

Nu väntar vi på besked om en resa i januari.

Och mat.

Och nu skall vi googla kämppän (bruh) om vi skall tänka bo tillsammans.

Och ett hotellveckoslut för kommande träningsveckoslut.

Och en Fysikälskare som gnäller på att Bakbloggaren lämnat bort ett streck från verkkarna.

Och apatiska springare.

/Stenklängaren, Fysikälskaren & Bakbloggaren

Matdagbok a la skam

Idag har jag ätit:

Rågbröd med ost
Appelsinjuice
Chokokaramellkex
Hälften av ett helt äpple
"Focaccia" med rucola, mozzarella, getost, meDvursD
Brownie
Jorgubbsostkaka (OBS det var en liiiten bit!)
Chips
5 mandariner

Jag känner mig lite skamssen. Fört och främst helt för mycket socker. För det andra helt för lite ordentlig mat. Jag lovar att försöka skärppa mig.

/Bakbloggaren

Protskuu

Som så många andra, vill jag bli stor och stark. Vad jag längtar efter är kraftfulla muskler. Vi alla vet att inom två timmar efter träning skall man inta protein, för att våra kroppar kan bygga upp musklerna. För att jag oftast tränar på morgonen, och skolmaten inte bjuder på värst mycket protein bestämde jag mig för att vända mig till proteinpulver.

Men det blir lite tråkigt att alltid dricka samma mössö, så jag letade på nätet efter ett annat alternativ till att inta min protein. Då hittade jag de gudomliga proteinplättarna från TheGoodMorning (länken för dig rakt till receptet). Jag gillar att äta dem med en blandning av smaklös och smaksatt kvarg. Mumsiga morgnar härifrån också!

/Stenklängaren

Om biblioteksbesök

Eftersom det största provet i modersmål närmar sig, så har jag för mig själv gjort upp en lista med svenskspråkiga must read-verk som jag ämnar läsa före den 5.2.2015. Näst i tur på listan står Colorado Avenue av Lars Sund, och det var för att avhämta den som jag tidigare idag trampade iväg till biblioteket.

Är det inte fantastiskt, det här med att kunna kombinera resor och dagens träning! Cykeln är ett alldeles suveränt fortskaffningsmedel, ju. Samtidigt som man sparar på koldioxodutsläppen och bensinräkningen så trimmar man upp både lår och rumpa. Om man har tur får man dessutom njuta av lite solsken på kinderna.

Den här tiden på året, då termometern börjar närma sig noll-sträcket, så är det dock viktigt att kunna palta på sig rätt mängd kläder. Jag rekommenderar till exempel en övergång från vriststrumpor till vanlig längds strumpor. Öronen är också bra att hålla varma, exempelvis med en sådan där Buff, som vikts till ett hårband. Värmeunderlag (åtminstone upptills), samt en jacka som i någon mån skyddar mot fartvinden. Jackan ska dras fast ända upp över halsen, för i halsen finns stora ytliga blodådror, och ifall de har det kallt så sprids kallheten snabbt i övrig kropp och knopp. Därtill är handskar att rekommendera, och hjälm på huvudet förstås! 

Mina knän är av sorten som nog säger till ifall de har det det minsta kallt. Antingen vill de bli riktigt ordentligt uppvärmda, eller så ska de ha värmeunderlag på sig där nedtills också. Vi får se vad jag ska hitta på för deras del till länken imorgon.

Sneak peek på mittendelen av länken.

Om vi analyserar bilden ovan, som ska representera den delen av länken där biblioteket var med, så kan vi lyfta fram några saker. Min telefon är inte alltför bra på det där med att placera sig på kartan, jag cyklade trots allt samma väg tillbaka som jag cyklade när jag kom. Längden på färden torde vara någotlunda tillförlitlig. Tiden som syns är den tid som gick åt till hela "keikkan", och då stannade jag aldrig klockan. Inräknat är alltså både den tid som gick åt till att låsa och låsa upp cykeln, den några metrar gång som kom med, letandet efter boken i de reserverade verkens hylla, returnerande av boken, en stunds funderande där jag kom fram till att den här apparaten ju faktiskt var den som returnerade böcker istället för att låna ut dem, förklarande hos receptionisten samt det slutliga lånandet av boken. Därav antar jag att också medelhastigheten var något högre än vad bilden visar.

Nu ska vi återgå till att läsa om Plancks hypotes, eftersom det ju faktiskt är så att provveckan redan står och småler där i horisonten!

/Fysikälskaren

Utan kläder, utan skor

Nåja, rubriken var väl något av en överdrift (hyperbol), eftersom jag ju trots allt hade samtliga klädesplagg på mig då jag idag på morgonen hittade mig själv på gymmet. Vad jag inte hade var skorna, och därför saknade jag också träningsprogrammet, som jag så klyftigt vikt ihop och satt in i ena skon (med logiken skorna har jag ju alltid med mig, och därmed kommer även programmet att följa med varje gång).

Men inga problem, jag lät mig inte nedslås av denna småskaliga motgång! Jag sprang en stund på löpmattan, de säger ju att löpning utan skor är ett av de bästa sätten att aktivera de små musklerna i foten. Duns, duns, pläts, pläts, lät det. Dessutom gick det så tursamt att jag kunde återkalla gymprogrammet i minnet sedan.

En alternativ rubrik kunde ha varit Morgongym har guld i mund. Det är så skönt att spendera lite svettig tid på gymmet så där "aamutuimaan", då där inte finns många andra människor alls! Ingen som slänger omkring sig vikter och grymtar störande vid varje andetag, ingen vars gymmande till största del verkar gå ut på att bara sitta i alla de populäraste apparaterna, ingen som lyssnar på konstig musik så högt att det läcker ut i grannbyggnaden också genom hörlurarna. Och de få kråkor som finns på gymmet så tidigt på morgonen, de verkar alla som så harmoniska och trevliga modellmedborgare, som ler artigt om man tar ögonkontakt med dem.

Så var det så skönt också, då jag märkte att mängden eftersvett idag inte var nämnvärd alls. Frågan om ifall jag alls gymmat tillräckligt hårt idag väcks nu, men jag tycker faktiskt att jag har det. När närsynta jag efter duschen skulle böja ögonfransarna och stod där och lutade mig mot spegeln över det halvmeterlånga bordet framför spegeln, så blev det ju nästan till ingenting, då benen vid minsta försök till att böja mig framåt mot spegeln ju barra kontrade med att darra så in i Norden! Jag blev tvungen att böja fransarna i en halv blindhet.

Av överstående stycke inspirerad väljer jag dagens bild från en favoritig film, av en favoritig skådespelare.

/Fysikälskaren

Latheten

Den där latheten. Den där jobbiga, förtärande, förtungande, äckliga och gudsförgätna latheten.

Idag skippade jag länken. Likaså cyklingen. Likaså allt annat som alls skulle vara värt att skrivas ner här. Jag gick hem från bussen, en och hälften av en hel kilometer, men hallå.

Det är så att svepskäl kommer det alltid att räcka till av; räcka till och bli över. Jag har relativt nyligen fått körkortet, och är än så länge mer än villig att åka med som chaufför då parentsarna har något ärende på något håll av landet. Den där ena spånbanan är inte belyst och det är äckligt att springa i mörker och pannlampor ser juntiga ut. Det är bara tre månader kvar tills skrivningarna vol. 3 börjar och mer än väl dags att börja läsa.

Igår hjälpte jag systern med att öva till ett presidentförhör. Jag kan berätta att mitt eget presidentförhör någon gång i tiderna verkligen inte var någon höjdare, men nu kan jag faktiskt både namn, ordning, årtal och utseende. Och Kekkonen, den åttonde i ordningen, den långvariga av dem, han sa: "Kaikki syyt jotka estävät meitä liikkumasta ovat tekosyitä.". Så sa han. Och han har en så bra poäng där.

Alltid behöver man inte vara duktig, men ofta kan det löna sig. Vi satt idag och klagade över ljusterapi-lampan som hittat sin väg till vår skola, och läste om att man som deprimerad borde tvinga sig själv till idrott och motion ännu mer än i normala fall. När man är trött så har idrotten den där piggande effekten. Imorgon klockan 8 ska jag infinna mig på gymmet.

Ja, jag sjönk just till inspirerande citat från Tumblr-nivån.

/Fysikälskaren

Mums till morgonmål

Då när jag skall till gymmet brukar jag förbereda morgonmålet redan föregående kväll. Så också igår. Men idag bar det inte av till gymmet. Men trots det, fick jag äta mitt mumsiga morgonmål och för att det blev extra mumsigt idag, skall jag dela med mig receptet till det. Och hej, första receptet på bloggen vår!

Mumsigt morgonmål:

1 burk kvarg (250g)
1 dl blåbärssoppa
1 msk chia frön
2 msk mysli
1 banan
jordgubbar

Skrapa kvargen ur burken och sätt i en annan burk. Blanda lite om tills det är extra slätt. Tillsätt blåbärssoppan och blanda om mer. Nu chiafröen och myslin. Blanda. Skär bananen i skivor och tillsätt. Kasta i jorgubbarna. BLANDA. Klappat och Klart. GRATTIS!

Ha n bra dag!

/Bakbloggaren

Att välja

Att välja kan vara svårt. Att välja rätt kan vara ännu svårare. Idag på morgonen stod jag vid ett vägskäl med två stigar. Att stiga upp och fara till gymmet eller att fortsätta sova i en hel timme och hälften av en hel timme. Jag valde det andra. Jag bemöttes av ett svagt illamående klockan 5:30 då väckarklockan ringde. Jag blev och sova. Och det var ett bra val.

Så folket, om ni känner för något, välj det. Det blir nog bättre om man tänker att man valt rätt.

Och imorgon ska jag gymma. 5:30 ringer alarmet.

/Bakbloggaren

Den stora frågan

Jag kommer hem efter en jobbig dag som närmast har gått ut på en rad ofavoritiga skolämnen samt klagomål och gnäll om allt och ingenting. Jag åt senast för sex timmar sedan och föregående natt har jag sovit på tok för litet. Varför i all världen är det första jag gör att öppna klädskåpet för att slita ut en bra kombination av sportkläder, för att några minuter senare dra ut på en joggingtur?

Efter ett hundratal metrar löpta och bakom mig är den huvudsakliga tanken jag tänker: varför gör jag det här? Jag tycker ju inte ens om att springa. Redan nu tar det ont i både vaden, knäet och vristen. Det kommer aldrig att bli enklare heller, för allt medan konditionen växer så springer jag ju desto hårdare och tungare länkar.

Det är en livsstil. Hela mitt liv har idrottandet och vardagsmotionen haft en så närvarande roll i mitt liv att det inte ens verkar som ett alternativ att slopa det och den. I tio år spelade jag fotboll, varav åtminstone fem av dem på den nivån att jag i bakhuvudet hela tiden, varje sekund av dygnet, hade tanken om att det någon dag kommer att vara mitt jobb. Fem dagar i veckan spenderade jag tillsammans med bollen, de två andra gick åt till till exempel länkar och konditionscirklar. Jag hade en smärre identitetskris när jag slutligen gjorde beslutet att nedprioritera grenen som varit mitt liv så länge jag kunde minnas. Vad jag vill säga är att en vana sitter hårt i.

Jag vill hållas i form. Jag vill hållas i en kondition som i alla fall i någon mån kunde kallas god. Jag vill inte vara den som inom mitt framtida yrke tappar respekt på grund av dåliga livsvanor och extrem övervikt. Jag vill vara en förebild.

Löpningen då. Rundan som jag idag sprang tog 34 minuter. Förra året tog den 30 minuter, året före det tog den 27 minuter. Lika jobbigt har det kännats hela tiden, varje gång. Med regelbundenhet hoppas jag på att kunna pressa ner tiden till under 30 minuter igen, och en motiverande faktor kunde ju också tänkas vara det där 21 km långa loppet i mitten av maj nästa år.

Under den sista kilometern tänker jag fortfarande på samma fråga. Lite av surheten har lättat, och jag medger: inte är det nu så hemskt egentligen, den här löpningen. I moderat fart flyger tankarna fritt i huvudet, och inte ens vristsmärtan var idag närvarande i någon längre stund. Hjärtat dunkar tre gånger i sekunden, andningen är flämtig, slemmet samlas i halsen, men hej - nog är det skönt.

/Fysikälskaren

Svart

Att leva i Finland kan vara lite krångligt. Att leva i ett land som är fylld med mörker sisådär 90 % av året, kan ha depressiva följder. Att träna i svart kan vara krångligt. För det finns två alternativ som finns om man tänker träna i det svarta. 1. Du kan sticka ut i det svarta och falla i varje lilla grop som finns för att du inte ser ett skit. 2. Du kan förse dig själv med en repertoar av lysande lampor, men slutsatsen är bara att du kommer att blända varje lilla kreatur som kommer emot dig. Så ta och välj.

Själv föredrar jag att träna i skenet av gatulampor. Det är ganska behändligt må jag säga.

 

 

/BAKbloggaren

Träning och aggression

Vilken filosofisk rubrik! Eller så icke. Vem vet? Att vara eller icke veta? Där är ju frågan ganska stor!

Okej, okej, jag skall skärpa mig. Troligtvis. Men rubriken, vad menar jag med den då? Jo, något ganska vanligt, tror jag iallafall. Att träna när man är arg är riktigt bra, man får en exta kick av ork och så orkar man extra mycket och så känner man sig extra bra efteråt. Extra mycke extran idag hörni. (Jag tror jag måst sluta, annars blir de andra kamelerna arga på mig, men berätta de inte för dem, tack!)

Men man måste ju inte vara arg för att kunna träna riktigt bra och hårt. Nog går det ju vanligtvis också, men när man lider av en känsla så blir det plus i kanten för man får en extra hård omgång och så får man det onda bort från själen. Hur behändligt är inte det då? Aggression, sorg, you name it! Fastän om man är kär, så det funkar ju inte så jätte bra eller vad? Man är så himla lycklig annars också och så får man inte gjort något vettigt, är det inte så? Nån med mera erfarenhet får gärna dela med sig.

Sånt idag, riktiga filosofer tycks vi vara under en kall söndag i November. Då vi inte kan träffas och filosofera tillsamman så måste man ta hand om det på eget plan. Ganska bra! Men imoron skall jag försöka få mig upp ur sängen på en liten morgonlänk före det bär av till skolan. Som tur behöver väckarklockan först ringa klockan åtta. Tack gode (insett egen troendeskapsbild)!



För att det idag gått prick 25 år sedan Berlin muren föll skall jag dela med mig en bild på glada tyskar!

/Bakbloggaren

West Nile virus

Träning är bra och hälsosamt och vad allt. Det är bra att bli andfådd nästan till den grad att det tar ont i lungorna, det är bra att hjärtat dunkar i en sådan frekvens att man nästan känner sig som att man i nästa stund kommer att flyga upp i luften, det är bra när musklerna är så trötta att hela du darrar, och knappt orkar behärska dig tillräckligt för att självmant kunna sätta ner dig istället för att falla.

Men hörni. När man är sjuk så tränar man inte! Idrott och ansträngning orsakar stress för kroppen, varvid bakterier och basilusker desto lättare nappar på som fripassagerare. Hjärtmuskelinflammationsrisk.

Lyssna på din kropp och dig själv. Om du annars känner dig pigg och frisk, men pulsen under ansträngning klättrar konstigt högt, så kan det vara ett tecken på kommande flunsa. Om du är trött hela tiden trots att du sovit 10 timmar om natten. Om benen känns tunga som sten och att mjölksyrakänslan aldrig släpper.

Det är bättre att vila två dagar då man börjar känna si lite pre-flunsig, istället för att fortsätta träna och två dagar senare finna sig själv i ett tillstånd då man är tvungen att vila minst fyra veckor.

Jag kom att tänka på att jag själv, då jag ännu kunde kalla mig aktividrottare, ofta vid fall av diverse olika krämpor kunde fråga mig ifall det bara var fråga om oskyldig träningstålande smärta, eller om smärta som tyder på att träning verkligen kan vara till skada. En viss skillnad, som kanske är värd att tänka på.

Hej vad jag har varit djup hittills! Idag så samlades inte kamelklubben till gemensam länk, på grund av att den första kamelen firar fars-/systerdag, den andra blev sjuk, och den tredje sedan inte hade någon att länka med. Nästa vecka kör vi hårt, alla tillsammans, igen!

Vilodag.

/Fysikälskaren

PS. Gällande rubriken kan jag säga att det inte är ifrågavarande virus jag lider av, utan risken för ifrågavarande virus var orsaken till att jag i fredags inte fick skänka blod. Allt bra dock, eftersom jag ändå fick tillhörande kaffe och bulla. 

Träningsdagbok, 7.11.2014

Pe: Aamupude (9. ohjelma), 1 h, huonosti nukuttu, tosi tykytyttävää, psyykkausta vaativa jäähdyttely.

Tröstäter Skyr och banan.

/Fysikälskaren

Rädd för regn och rusk

Åh vad jag har mycket att påstå! För det första; trevlig Svenska dagen! Denna firade jag främst genom att idag köpa en grillad höna på svenska.

Vidare har jag idag bestämt mig för var jag vill finnas nästa höst (vilket jag förstod att också de andra kamelerna för sin del har fått lite klarhet i).

Det där om Svenska dagen för mig också till att granska rubriken lite närmare - ni lägger väl märke till min användning av alliteration?

Idag snöade det i huvudstadsregionen, medan jag glatt gick omkring i mina billiga tygtennaren. När jag gick hem från busshållplatsen hade snön på marken redan smultit till en våt och kall slaskgegga, och då gick jag inte mer omkring glatt alls, närmast på grund av att jag vid det laget tappat känseln i lilltårna.

Jag vill klargöra att jag inte brukar vara den som är rädd för att sporta i dåligt väder (det finns inga dåliga väder och så vidare). Det var jag som släpade ut motvilliga övriga kameler på länk förra söndagen i regnet. Men idag. Idag kändes inomhus alltför torrt och varmt jämfört med utomhus, och således struntade jag faktiskt i länken som jag hade planerat för idag. Struntade trots vetskapen att det bara är 191 dagar kvar till den stora dagen.

Nå det slutade i att jag släpade fram våran konditionscykel och trampade några varv på den samtidigt som jag såg på ett inspirerande avsnitt av Dr. House. Och nog blir man ju svettig så också. Nedan en bild på förrän jag blev svettig.

Egentligen ville jag bara visa upp min tuffa Chiquita-skjorta (som jag fick efter att ha köpt 5 kg bananer).

/Fysikälskaren

Ta mig inte för seriöst

Hejhejhej!

Nu aktiverar sig även den tredje kamelen! Som en rolig fakta (jfr. engelskans ”fun fact”) berättar jag att även denna kamel ägnade sin sovmorgon åt träning (texten skrevs den 5 november)! Med en polare sprang och gick jag i ca 45 minuters tid. Jag är en god vän med morgonträning, så ni kan ivrigt vänta på fler inlägg om ämnet.

Men till saken! Högst troligen lider Ni, kära läsare, av lite stress. Det gör jag med, och uppskjutning av uppdragen som kräver ens uppmärksamhet gör saken bara värre. Vad kan då en lat och stressad person göra för att motverka detta äckliga tillstånd utan att påbörja arbetet? Jag har upptäckt att träning har en väldigt positiv effekt på stress, och dessutom känns det som om man gjort något produktivt! Efter en ordentlig träning är man nog värd sin plats på soffan och en bit kaka. Så gå nu och träna, arbeten kan man alltid göra senare!

/Stenklängaren

Träning efter att tuppen har galt

Också en annan del av kamelerna fann sig idag på gymmet, dock efter en lång och skön sovmorgon (märk att vi inte uppmanar någon till att skolka). Min väg till gymmet var dessvärre inte alltför rosfylld och solig, då jag före jag kom fram för andra gången fick köra av och an mellan gymmet och hemmet som en annan huligan, på grund av både glömska och oskärpa (vi uppmanar heller inte någon till dårskap i trafiken).

Ovan ser ni en överblick i mitt träningsprogram, som tar ungefär en timme att utföra i sin helhet. Idag hann jag också tänja lite grann efteråt, dom där 20 berättigade sekunderna per muskel då. I väntan på att den tredje kamelen skulle aktivera sig på bloggfronten!

/Fysikälskaren

Träna före tuppen gal

Idag var det igen dags för en del av kamelerna att dra sig till puden. På morgonen. Helt för tidigt. Planen var att infinna sig vid puden klockan 6:00 för att vara en hurtig bulle och få undanstökat en av de tre pude-träningarna som står på agendan. Men så gick de inte helt.

Första gången vaknade jag typ lite före 5. Inte najs. Efter det hade jag ännu en halv timme tid att bara slöa i sängen och vänta på att klockan skulle ringa. Det kändes som en evighet och jag fick inte sovet ens en pikiliten stund. Till slut bestämde jag mig för att stiga upp ungefär kvart i sex. Som tur hade jag packat väskan föregående kväll så det vara bara att klä på sig, vräka i sig morgonmål nummer 1, lite tvätta tänder (hygien är viktigt!) och sen bar det av till puden.

Under träningens gång vart jag tacksam över att jag orkat ta mig själv i nacken och orkat stiga upp ur sängen. Men det började bli lite bråttom. Jag som trodde att jag skulle klara av mitt pass på några kvartar stannade i salen i närmare en timme. Och så skulle man ännu hinna till skolan. Skola känns ju ibland så onödigt men tyvärr är det ett ställe var jag för tillfället måste spendera ett visst antal (läs: helt för många) timmar i veckan. Suck.

Men slutet gott, allting gott. Och jag hann till skolan och till timmen nästan i tid och nästan så fräsh som jag var efter dusch och morgonmål. Nästan. Hata eftersvett.

För att beskriva mitt tillstånd på morgonen skall jag dela med er en bild som jag kuppat från nätet. Om du känner igen den som din egna och inte vill att den skall befinna sig på våran blogg, hojta bara till så fixar jag det!

/Bakbloggaren