De två andra kamelerna har övergivit träningens och bloggens värld, verkar det som. Var är de, det är frågan. I de andras frånvaro har den återstående kamelen tagit tillfället i akt och tränat på desto hurtigare. Kom an bara vänner, så får vi se vem som springer hårdast på söndagen.
Gymmet var vad som stod på schemat idag morse, i Kyrkslätt, där allt från golv och väggar till apparater och bosun ännu blänker av sin nyhet. Pulsmätarn blev hemma, eftersom en överraskande morgonsurhet råkade komma över mig (8.30 är trots allt en ganska tidig väckning...). Men väl framme gick allt så bra, så bra, om man bortser från den lilla incidenten att jag slog tån hårt, hårt på just det enda stället av bosun som tån faktiskt har en möjlighet att fastna i, vilket resulterade i att jag en stund måste kräla omkring på golvet hållandes om tåstackarn och flämtandes av smärta.
Tryck här för att komma till bildkällan, och på samma lära dig att "dude" i Afghanistan betyder kameltestiklar.
Ta det lugnt i kväll, kära medentusiaster, och tänk på att det finns två sätt som man kan börja det nya året på: med en av ibuprofein kryddad vilodag, eller med en hurtig långlänksdag.
...var faktiskt vad jag tänkte på i den där ena jobbiga uppförsbacken idag, under den första länken på sex veckor. För vad är ett bättre underlag att börja en ny länkkarriär än 10 cm snö och mer dinglandes ner varje sekund.
Lite dryga 4 ½ km, 34.33 min, medelpuls 173, maxpuls 193. Wow vilka pulser. Wow vilken fart. Ändock så är jag riktigt nöjd; pulsen är visst hög, men så bör den sig också vara då man springer efter en paus. Även snön hade givetvis sin lilla inverkan, i och med att den gjorde underlaget både halt och plumsigt att springa på.
Men som man på finska säger: kyllä se siitä!
Här är en illustration som jag helt själv fixade till på Paint.
(Jag slog upp ordet gym i rimlexikonet och ovan ser ni resultatet.)
Efter att i en liten småpanik ha spenderat morgonen letandes efter pulsmätarens censor så tog jag och parentsarna oss åter igen en gång till gymmelipymmet. Samma pass, 59.13 min, alla vikter återställda, medelpuls 145, maxpuls 178 - tjohej!
Det var meningen att vi skulle ta oss ut på den där ynkliga en kilometer långa skidrundan i Alberga igen, men vädergudarna höll inte med oss, och därför blev det en så kallad innejumppa istället.
En lite finurlig bild där.
Det roliga var att den söta pojken som jag stötte på också senaste gången jag stod på bosun - röd i hela ansiktet, med darrande ben - att jag stötte på honom även idag! Och han var fortfarande lika söt!
säger mams åt mig, denna gång gällande de använda vagt svettluktande sportkläderna. Men lill-herremannen klagar inte, utan lufsar på med nosen vädrande och ögonen skinande.
Nå jag talar ju förstås om säsongens första skidlänk! 58.55 min, något mellan 7 och 8 km, medelpuls 163, maxpuls 192. Några kommentarer:
- Nog kändes det av den där 192, nog
- 163 som medelpuls är däremot överraskande lågt
- De nya skidorna håller i sitt suveräna glid
- Fastän början kändes alldeles löjligt långsam var det i det långa loppet antagligen bara bra att jag skidade bakom mamsen
Och några påminnelser till nästa gång:
- Sätt värmeunderställets buntar innanför strumporna (#baravrister)
- Dra upp jackans dragkedja före hakan blivit kall och känslig som bara den
- Spänn fast "monorna" ordentligt redan på första gången, det samma gäller skidhandskarna
Hoppeligen hinner vi komma upp i över 10 km på en timme förrän snön smälter! Hoppeligen släpper himlen också ner några snöflingor till, så att spåren skulle bli i alla fall en gnutta längre, och bättre.
Denna kamel flydde till Österbottens kyla! Japp, kallt som vad är det här, och imorgon fortsätter vi vår färd ännu mer norrut. På grund av oöverkomlig kyla och dagsprogram har denne kamel inte tränat alls, utan färdat sig från hus till hus för att äta. Det är faktiskt inte så lätt med många släktingar som alla vill mata de hungriga stadsbon. Men imorgon börjar jag träna igen, nu nedglidandes på Rukas backar. Dessutom har jag murtsikka skidorna med! Under denna period har jag kommit fram till att jag vill testa isklättring! Vi får se om det blir av i H:fors.
/Stenklängaren, som inte fått klänga på något i en helt för lång tid
Måtte vara den mest fantasifulla rubriken hittills.
Lördagen efter annandag jul var hemma hos Fysikälskaren helgad åt Lord of the Rings-marathon. Åtta timmar och 55 minuter (plus pisspauser), som ingalunda tvingade den alltid lika hurtiga Fysikälskaren att avstå från dagens träning.
Medan Aragorn härjade och hade sig satte sig Fysikälskaren på konditionscykeln, och orkade trampa på i en hel timme. Medelpuls 153, maxpuls 166 - helt kiva!
Stort, stort, stort. Det ar ett ord som beskriver Amerika mer an val. Stora portioner, enorma butiker och helt obegripligt mycke manniskor.
Haromdagen tog vi oss till Universal studios nojespark. Universal studios och Island of adventure var de tva parkena vi besokte. Riktigt amerikanskt maste jag bara saga. Mycket manniskor och langa koer. Som tur bestamde mina foraldrar att vi skulle forgylla besoket med expresspass-biljetter som gav oss tillstand att kila i koerna till maskinerna. Som tur. For vantetiden var ungefar en timma till varje maskin. 4D-filmer och galna bergochdalbanor. Urk.
Och annu har jag inte sluppit och shoppa sportklader med mycket pengar. Fastan jag vantat pa det i veckor. Och trott att vi skulle ha dit vagrant ren igar. Och idag slapp jag ren in i en sadan butik, som var sa full av manniskor att vi bestamde oss att besoka den en annan dag.
Men gods nyheter! Tackvare amerikanska piller har den tredje kamelen nu tillfrisknat och bara resan till sportkladesbutiken blir av, kommer de nya joggingskorna att koras riktigt ordentligt in!
/Bakbloggaren som drommer om splitternya sportklader
Idag har jag jobbat mig igenom två träningspass. Det första var ytterst ofrivilligt och kom i samband med att jag grävde fram bilen ur vad som tedde sig som ett berg av snö, samt skrapade, raspade och hackade bort det beundransvärt tjocka lagret av is från fönstren. Webaston är kul de gånger som någon sätter på den.
Efter att bilen var återställd och i körskick så gjorde jag, mams och paps just så där som den skenheliga västerlänningen gör - körde till gymmet. Dock måste det påpekas att växlarna i cykeln inte fungerar så bra i -12°C, att de nya fina skidorna inte lämpar sig för skidföret i ett så tidigt skede av säsongen, att vägarna inte var plogade och att bussarna helt struntade i att köra mot vårt håll av Nyland idag. "Kaikki syyt, jotka estävät meitä liikkumasta ovat tekosyitä" - Urho Kekkonen
Nomens, samma program som senast på gymmet, nu vågade jag också ta både uppvärmningen och nedkylningen(?) på löpmattan, och återställa en del av vikterna till vad de var före de fem sjukdomsveckorna. Medelpulsen låg på 146 medan maxpulsen låg på 178, och den totala tiden som passet tog var 1.04 h. Jämfört med måndagen var medelpulsen högre och maxpulsen lägre, och återhämtingstiderna längre. Vilket jag trots allt vågar ta som ett gott tecken.
Ingalunda var jag, mams och paps heller de enda som fått för sig att ta en tidig start i kampen mot julgodisarnas kalorier, fullt hus kan man mycket väl säga att det var på gymmet. Vänta bara, det var ändå ingenting jämfört med vad det kommer att vara efter nyår, kan man trösta sig med.
Också genom att bara sitta på sin av julmat isolerade rumpa kan man bli svettig och höja sitt blodtryck lite grann!
Och ett svar på varför jag gång på gång låter mig luras till ytterligare en match även om jag är något av både världens sämsta spelare och världens sämsta förlorare har jag inte hittat.
/Fysikälskaren som trots sina fysikkunskaper och Maol i handen inte har vunnit en enda match
Julafton idag, alla oss konsumenters högsäsong nämligen! Som en tradition brukar jag och far min varje julafton i väder som väder dra ut på en löprunda, alltid samma löprunda främst för att undvika städande och matlagande och gnällande mammor, men i år så blev jag förbjuden att följa med. Usch ja mej säger dom i Madicken.
Men för ett år sedan var jag på länk, och det tog 6 km eller 40 minuter. Sedan på kvällen så ställde kottskrället till med tidernas kalabalik, och det var nog 4000 gånger så ansträngande som alla länkar i världen (som jag sprungit, höhö). I år ställde han till med kalabalik redan igår, så hoppeligen är julafton nu helgat till att äta skinkstackarn och sånt.
Kul jul önskar kamelerna!
/Fysikälskaren (lämnad ensam i Nyland av de övriga kamelerna)
Varan blogg kommer nu och da att andras till en reseblogg, pa grund av att BB tagit sig till andra sidan av Atlanten och vill garna dela med sig om allt det underliga och nya som hon tagit del av.
Under dom forsta 24 timmarna pa resande fot hande mycket, foljande faktan har jag observerat:
Det basta? -Att man fick glass pa flyget fran Bryssel till Philadelphia.
Det samsta?- Att flyga med en nasa som leker vattenfall.
Nagot nytt?- Att jag visst dreglar nar jag sover, speciellt da nar det inte gar att anvanda nasborrarna som en ingang for luftflodet.
Nagot gammalt? - Alltid lika svart att hitta en bekvam stallning att sova i pa flyget.
Nagot intressant? - Att amerikanska vessor ser alla likadana ut.
Nagot inte sa intressant? - Att sitta och vanta.
+ varan hyrbil ar helt dunderbar!
+att alla hade en egen tv ruta pa ett av flygen.
+att mina tander kommer sakert att ruttna bort av all socker som jag njuter av i form av laskedrycker. Ps. De amerikanska matten ar verkligen nagot helt annat an dom finlandska.
Owner to this picture: you don't want it to be here? If that is the case, I will take it away.
/BB - da ultra resenar
Ps. Ursaktar alla a:n och o:n som aro utan prickar, men forsok leva utan dom.
No jo, det var nämligen så att papsen skulle köra en liten sväng åt Kyrkslätt-hållet, och jag passade på att anmäla mig som frivillig chaufför, och fick således på samma gång en möjlighet att besöka gymmet som finns i Kyrkslätt. En gång har jag varit där förr, men då bara steg jag in genom dörren, tog av mig skorna, satte på mig skorna och gick ut igen (ungefär).
Efter att ha huliganat mig förbi alla stop-märken och rondeller som finns i Kyrkslätt började mitt gymmande sedan så bra att jag märkte att nyckeln ju faktiskt blivit hemma. Mycket passligt så råkade en av gymmets PT:s gå förbi i just den stunden, och han var vänlig nog att släppa in mig.
Sedan gymmade jag! Enligt samma program som visat sig här också tidigare; enda skillnaden var att jag bytte ut löpandet mot cyklande, och att jag sänkte vikterna med ett kilo här och tio kilo där. Men det var riktigt kul! I testningssyfte hade jag också pulsmätaren på mig, och under det en timmes pass som jag gymmade mig igenom så låg medelpulsen på 138 och maxpulsen på 184 - helt okej. Visst märkte jag ju av att både armar och ben har mjukats upp lite under fem veckor, och att pulsen stiger långsamt och sjunker ännu långsammare, men nog ska det bli bra nog! Fysikälskaren har motivationen på topp!
Julgubben råkade också ha vägarna förbi, och eftersom jag har varit ett snällt barn så fick jag en julklapp av honom också.
Snart är det dags. Snart är det dags för en av kamelerna att ta sig till flygfältet och åka till andra sidan av Atlanten. Snart är det dags att springa som en galning i sportbutiksoutlets. Snart är det dags att inte träna, eller kanske träna. Snart är det dags att njuta av solen. Snart är det dags för en icke vit jul. Snart är det dags.
Den tredje kamelen är också sjuk. Snuva och halsont är vad som påbjuds. Och imorgon bär det av till Murica. Fingers crossed att det inte blir karantän. Burana är det som hjälper! Förhoppningsvis. Ingen extra träning kommer det nog inte bli. Men desto mer shoppande av sportkläder. Budjeten är satten och med den kommer det nog att shoppas en hel del. Ha det gott här. Kanske det blir någon bloggning, vi hoppas på det. Tschauckis!
/Bakbloggaren som skall på visit till det lovade landet
Hej på er som lider av effektivitetsstress. Alla ni som känner att bussresor nog måste vara det onödigaste och minst utvecklande i världen, att halvtimmesrasten i skolan gott och väl kunde förkortas till hälften och att tolv timmars nattsömn är skönt men definitivt inte alltid nödvändigt.
Tandläkarna rekommenderar att tänderna ska tvättas två gånger om dagen, minst två minuter per gång. Det blir minst fyra minuter om dagen. Stående framför spegeln, i värsta fall sittande, medan handen hinkkar fram och tillbaka efter samma rörelsemönster som de motoriska nerverna lärde sig redan för 15 år sedan.
Och därför har jag spenderat denna vecka effektiverandes min tandtvätt. Ta en balansbräda till toaletten! Tvätta tänderna ståendes på den - efter några dagar är det inte farligt vingligt alls (varvid man kan övergå till att stå på bara ett ben och så vidare). Träna både vader och vrister genom att långsamt stiga upp på tårna och sänka dig ner på hälarna igen! Inte alls psykiskt krävande, går bra att göra samtidigt som tänderna tvättas riktigt skinande rena. Eller, om du strävar efter de stadigaste knäna och de synligaste lårmusklerna: squatta dig igenom hela de långa två minutrarna (eller fem om du är ivrig).
Sedan var jag på promenad idag. Raskt och kuligt, nästa vecka ska jag väl börja kunna infinna mig på gymmet igen!
Egentligen har ingen av oss tre kameler någon relation alls till dimetyleter, för egentligen så har inte en enda av oss högst antagligen någonsin haft lyckan att komma i kontakt med dimetyleter.
I sportlig anda vill jag nu ändå klarlägga några faktum, så ingen får för sig att kombinera denna isomer med tränande.
Vi rekommenderar inte drickande av dimetyleter för någon. Dels för skadorna som den under -23,6 °C varma vätskan direkt skulle åstadkomma på kroppen och dels för att följande morgons träning högst antagligen skulle bli inhiberad på grund av lunginflammation, förgiftning eller bortgång.
Vi rekommenderar inte dimetyleter som bastudricka, i varje fall inte om temperaturen i bastun ligger ovanför 350 °C-sträcket. Då kommer dimetyletern att tändas och börja brinna av sig självt.
Även om till exempel bilar bra kunde tänkas gå på dimetyleter så gäller detta inte oss människor, eftersom få av oss i verkligheten innehåller varken dieselmotor eller gasturbin.
Vi rekommernderar förstås inte heller dimetyleter till att andas in, eftersom detta möjligtvis kan leda till andnöd och syrebrist.
I nätet rekommenderas det att göra sig av med alla kläder som kommit i kontakt med dimetyleter. Däremot rekommenderas inte dimetyleterns användning som ögondroppar (alternativt ögongas). Likaså inte nedhällning av dimetyleter i avloppet.
Som prick på i:et vill vi understryka vikten av handtvätt efter kontakt med dimetyleter och före ätning eller toalettbesök.
Orsaken till den tredje kamelens tystnad är att även den mäktige Stenklängaren har insjuknat i flunssa. Two down, Bakisen håller sportandan uppe. Det känns ju lite dumt att skriva i en sportblogg då man inte gjort ett piss på en stund. Men nu är jag här!
Det är svårt att stå emot lusten att sporta då man endast har lite snuva, det är Satan som är i farten med sina lockelser. Men då ska man hålla sig stark, och tänka efter om man vill riskera det. Flunssan som annars varat i en vecka evolveras till en månadslång sjukdom. Det är vad jag hållit i tankarna, men inte fullständigt följt.
Det var min vecka.
Ja, och även jag har blivit en stor flicka. Bilister, akta er, Stenklängaren är i farten.
Abi-jumppa var det som igen gällde här om veckan. Timmen inleddes med allas favorit evighetsbrännboll. Huhhu säger jag, det var jumppa. Springa hit och dit och försöka akta sig för bollen som nån av killana slängde med en fart på närmare 100 km/h. Och en gång fick jag bollen i huvudet också. Men här sitter jag helt lika vettig som normalt.
Men sen. Gorilla. Även känd som "Inte stöta marken". Salen var fylld med madrasser och olika andra hinder och repen hängde från taket. Aijaijai. Ont tog det i fotbottnen när man skulle ta sig framåt på ribbstolarna och aijaija sade handflatorna när man skulle ta sig framåt med hjälp av repen. Men kul var det!
Såhär kände man sig!
/Bakbloggaren som har muskelvärk ännu två dagar efter barnjumppan
Idag besökte jag en tredje läkare. Jag har glömt bort allt som jag tidigare sagt om att jag inte nedvärderar en enda läkare och alla nog är lika bra och så vidare. Nu var det en öronläkare som jag besökte, en riktig medicine licentiat.
Mycket väntat så spräckte han den vänstra trumhinnan och sög ut allt snor som samlats bakom den (hurra för att inte vara halvdöv mer!). Dessutom fick jag veta att jag lider av inflammation i något som på finska hette kitaontelot (något som de två tunarna till läkare som jag tidigare besökt antagligen inte ens visste existerade). Så jag fick en ny antibiotikakur, en som redan vid första anblicken sände mig telepatiska vågor om att den kommer att göra mig frisk. En annan medicin fick jag också, en som i bästa fall råder bot på de innersta orsakerna till alla de hundratals öroninflammationer jag någonsin haft (okej inte hundratals, men tro mig, inte långt ifrån).
Ännu förbjöd han mig att idrotta i någon ansträngande grad, men raskt gående får jag till exempel hålla på med i riktigt stora mängder också. Det är ju dock bara det att rask gång är så evinnerligt tråkigt. Månne inte också Fysikälskaren snart ska vara återkommern i länkspåret!
En gång låtsades jag vara lite konstnärlig. Då fanns det snö.
Ganska exakt ett halvt år har nu förflutit sedan jag lade av. När jag ser mig omkring i mitt rum ser jag ändå en hel del som vittnar om det soliga förflutna. På en vägg hänger alla fotbollsrelaterade medaljer jag någonsin fått, varav vissa påminner om några av de bästa minnena jag har och andra påminner om tårar som brände upp till ytan i samma stund som domaren blåste av den sista visslingen. På en annan vägg ser jag sju olika foton på mig och något av lagena genom åren, och under fotona hänger en hel kaskad av vimplar som jag blivit tilldelad efter lyckade matcher. På en tredje vägg hänger en gammal spelskjorta, på golvet har jag en lurvig grön matta som påminner om det gröna gräset. Om jag öppnar skåpet längst till vänster faller tre par gamla fotbollsskor ut, och inte heller ur klädskåpet har jag ränsat ut alla de plagg som stort signalerar åt omgivningen vart jag hört.
Bara några gånger efter att jag för sista gången tog av mig de svettiga benskydden har jag kommit i en så kallad ordentligt kontakt med en boll. Visst har det känts bra, och visst sitter ju alla kunskaperna i. Visst njuter jag av att trixa omkring med bollen i fötterna, och visst tycker jag fortfarande att det doftar gott när man stiger in i fotbollshallen.
Minuterna som jag har sett på när någon annan spelar (och då räknas inte 4-åringarna i fotbollsskolan) är dock ännu färre än de under vilka jag sparkat boll själv. Där går gränsen. I veckan skrev jag en essä om varför sport är underhållande, och en av orsakerna jag lyfte fram är att vi gillar att se på toppidrott därför att toppidrottarna klarat av det vi inte själv gjort - de fortsatte träna då de flesta av oss slutade. Och för mig är det såret fortfarande för färskt; efter sex månader känns det fortfarande vemodigt att bara se till exempel en Champions League-match.
Och det är därför jag sitter i mitt rum och är lite glad över att jag för tillfället är såpass hörselnedsatt i vänstra örat att jag inte kan höra vad Zlatan och alla hans kamrater talar om i TV:n. Till och med mamsen som till exempel kan fråga vad en seinäsyöttö är för något sitter nu som fastklistrad och är imponerad över den långa jappen från Rosengård, medan jag som för ett år sedan skulle ha campat framför televisionen redan i en vecka nu undviker all kontakt med vardagsrummet. Så gott jag kan försöker jag undvika alla de känslor som Zlatan-dokumentären skulle väcka. Men kanske någon vacker dag.
Låna aldrig ut kameran åt någon antagandes att det är en självklarhet hur man använder den.
Nu ska jag berätta om något som är både obehagligt eller skönt, beroende på hur man är lagd och effektivt. Nässköjling nämligen. En lustigt formad kanna + kokat vatten + havssalt = redo för sköljning. Bara att sätta huvet på sne', hålla hakan så att vattnet inte rinner direkt i munnen, och köra hårt. Hoppeligen sköjler vattnet med sig alla basilusker som råkar finnas där i bihålorna.
Flick- och pojkfärger finns inte!
Det spännande är ju att det faktiskt hjälper - åtminstone för en stund. Jei för konstiga påhitt!
Många har ju kanske märkt att det just nu är ganska in att inta sin föda endast i protein- och aminosyra- och antioxidant- och vad allt-innehållande smoothien. Man ska ha en såndär kort och tjock flaska, en shaker, som man sedan käckt kan bära med sig till både gym och skola. Helst ska man ha någon reklam som låter väldigt muskeluppbyggande på sidan av sin shaker, för hur konstigt vore det inte att ha en helt plain sådan. Också hemma hos mig går en sådan att återfinnas.
Så idag plockade jag fram våran stavmixer och tillredde smoothiernas smoothie, som både gör en frisk från alla flunsor i världen och får ens muskler att växa till alldeles oförutsedda omkretsar. Alla muskler utom tuggmusklerna, det vill säga.
Smoothien min bestod förstås av avocado - alla dessa goda fetter kan man ju inte låta bli att sörpla i sig, vitlök - antioxidanter behövs ju för att vi i dagens kommersiella samhälle hela tiden oxideras av vår omgivning, turkisk juggis - den exotiska motsvarigheten till kvarg, det vill säga proteinrätternas moder samt citronsaft - på grund av dess rikliga innehåll av C-vitamin, och för att citronsaft dessutom bidrar med en liten sötma i smaken.
Mums!
Och det roliga är ju att eftersom allting mixas ihop och blandas samman så kan man ju sätta smoothien att innehålla precis vilka äckligheter som helst, allt från sniglar till småsten kommer jag att tänka på! Om man råkar vara en sådan som i enlighet med sin etiska tro undviker all sorts naturlig kost går det också bra, i butiken kan man nämligen köpa alla näringsämnen som tidigare nämnts i pulverform på burk!
Idag promenerade jag igen en liten stund. 1:15:32 h nämligen. Ungefär 5,5 km. Eftersom vädret idag bestod av vad som nuförtiden antagligen kan kallas vinterväder, så satte jag på mig gummistövlar. De håller mina fötter varma, tänkte jag. Men det gick så tassigt att gummistövlarna efter typ 200 m var fulla av både småsten och snöslask, och det var nu inte det minsta roligt. Snarare kallt och obehagligt. Usch.
Så här fort gick jag:
Jättekiva att Snapchat har tänkt på att folk kan tänkas villa meddela sina vänner om hur snabbt som vinden de rör sig!
Sedan så tog jag ut sulorna ur gummistövlarna så de inte skulle förvandlas till en mögelodling, för det skulle inte vara kiva alls.
Om exakt en månad ska samtliga kameler till Genève.
"Nu ska jag visa vad jag går för!" "Guud va tråkigt" "Int' sku ja nu orka me dehär" "Aha, kiva, nu vet alla hu ja ser ut" "Int' så ja väl tjock ut?" "Hei! Bara tre fjärdedelar kvar!" "Ja behöver vatten nu!" "Hei, Sås o Kopp!" "Hei, de vår gammeldans chacha!" "Vitsit va ja va bra på de!" "De e så länge sen!" "PAUUUS!" "Vatten thank god!" "Bara hälften kvar!" "I can do it!" "Okej, snart dör jag!" "Hei, vi ska tänja!" "Hoppas mina byxor int' luktar" "Höhö, FÄ hamnar o röra i mina svettiga strumpor" "Hoppas dom int' e så äkliga"
Ps. Kom ihåg att spela Googles julspel! Idag är det frisörsalogen á la Julgubben som gäller!
Hej kära läsare! Redan i början bestämde vi oss för att fira varje milstolpe vi uppnår genom att ta in fräscha och nya åsikter från yttervärlden. Vi planerade att detta skulle ske varje femtionde inlägg. Först står vår vän #porntothepeople (med en lite modifierad egenvald signatur), som totalt förkastat bloggens tema, och istället skrivit många långa rader. Så nu kommer bloggen att förvandlas till en feminism-blogg för en dag. Så luta er bakåt och njut av gästbloggarens text. Hurra!
Hejsan!
Det här är
en stund jag länge väntat på, att få vara gäst bloggare på ”Med rekordtid i siktet”. Jag ger mig
själv fria händer vad det gäller texten jag kommer att skriva. Jag tänker ta i
beaktande att detta är en träningsblogg, men mer lovar jag inte... Kommentar
av tre kameler: Nojaa...
Jag vill
börja med gårdagen. Jag kommer hem efter ett träningspass på gymmet och är
ganska trött. Och när jag stiger in över tröskeln så hör jag något som gör mig
så arg! Min bror sitter och spelar data-spel tillsammans med en kompis och
skriker plötsligt ”Hiton tyttö!”, när hans kompis gör ett misstag i spelet. Jag
marscherar in i hans rum och ryter åt honom att inte säga så. Han ser helt
oförstående på mig och inser sedan att han svurit. Han himlar med ögonen och
säger ”Sori, joo, joo, mamma! Ja ska int svära mer!” och fortsätter spela. Jag
vill skrika åt honom att det inte var därför jag blev arg, men jag hejdar mig
och går till mitt rum.
När jag väl
är i mitt rum tar jag fram min dator och öppnar Youtube. Bland med filmerna som
Youtube rekommenderar åt mig finns en TED-föreläsning om hur barn påverkas av Disney-filmer.
Jag hoppas innerligen på att föreläsningen skulle poängtera könsroller och
stereotyper på ett enkelt sätt, genom vilken min bror skulle förstå att det han
sagt inte är okej. Jag klickar på länken
och videon kör igång. Det är en man som föreläser. Han berättar först det ganska
klassiska påståendet om att Disney-prinsessor skapar en orealistisk modell för
barn om hur kvinnor ska se ut. Han går sedan över till hur detta fenomen håller
på att förändras och tar filmen ”Brave” som ett exempel. Sedan frågar han vad det
är som är orsaken till att en av fem kvinnor känt sig sexuellt trakasserade
någon gång under sina liv. Jag vaknar till - skulle han kanske på ett enkelt
sätt förklara att samhällets syn på tjejer inte är godtagbar?
Han säger
att bl.a. Disney-filmer ger tjejer en chans att utvecklas, och t.ex. i filmen
”Skönheten och Odjuret” är Skönheten mer intresserad av böcker än av pojkar;
hon är en stark kvinnlig karaktär som följer sin egen vilja. Men vad lär filmen
pojkarna? 1. Filmen introducerar först Gaston, ”den manligaste mannen av alla”.
Det finns en hel sång i filmen om hur manlig han är och om hur alla andra män
vill vara som han. Som vi alla vet är han den onda i filmen, men inser en 5-årig
pojke att det inte är sången som sjungs om Gaston som berättar om hurudan han
är - ser 5-åringen bara ”den manligaste mannen av alla” falla mot sin död eller
förstår han att detta är den onda som möter sitt s.k. straff? 2. Odjuret in på
scen. Odjuret är en snål prins som av en häxa blivit omvandlad till ett odjur
som ett straff för sin snålhet. Detta är han ytterst bitter över. Han
misshandlar sina betjänter, gormar och försöker styra hur folk ska vara och vad
de ska göra. När Skönheten kommer in i hans liv accepterar hon honom även då
han gormar och är bitter. Detta kan såklart liknas till moderlig kärlek till
barn, men igen: inser den 5-åriga pojken att det inte är på detta sätt som kärlek
verkligen ”skapas”?
Föreläsaren
knyter sedan ihop de här poängerna genom att säga att det inte endast är
tjejernas modeller som borde förändras, utan även killarnas. Det människor
upplever är det som formar dem som personer. Om ett barn får lära sig att
riktiga män ska vara som Gaston, hur ska då barnet sedan kunna förstå att
Gaston bara var en ond karaktär och inte en rollmodell? Att dessa grejer inte
utreds vid ung ålder kan skapa klyftor i samhället, som kan speglas i form av
sexuella trakasserier. Detta video-klipp länkade jag till min bror i hopp om
att han skulle inse varför jag blivit sur.
Jag vill
ännu söka vidare på Youtube ett tag och hittar alla möjliga intressanta grejer.
Här är en TED-föreläsning som verkligen var intressant:
Det är en doktor som föreläser om
hur kvinnors roll ändrats väldigt mycket under de senaste decennierna, och att
deras kroppar inte hänger med i den snabba takten. Det jag reagerar på är att springande
på gym och löpbanor inte är nära på lika effektivt som yoga (och dylikt) när
det kommer till förbränning av fett i kroppen. Hon berättar också att moderna
kvinnan löper en ökad risk att bli steril. Detta pga. det stressfulla liv vi
medan vi växer upp blir lärda att vi förväntas ha. Enligt de gamla normerna ska
kvinnan stanna hemma, ta hand om barn, städa och göra mat. Enligt nya normer
ska kvinnor sträva efter att bli lika framgångsrika som män tidigare varit och
på så sätt forma ett mera jämställt samhälle. Problemet är att då de nya
normerna skapats har de gamla inte helt och hållet försvunnit, vilket skapar
ett större tryck på den moderna kvinnan. Hon lever i ständig stress mellan
jobbet och hemmet, och förväntas dessutom träna för att må bra och se bra ut.
Man blir galen med mindre! Det är uttryckligen stressen som bidrar till den
ökande steriliteten. Stresshormoner insöndras från samma körtel som hormonerna
som styr kvinnornas mens, och då stora mängder stresshormoner produceras
minskar kroppen sin produktion av hormoner som styr mensen, och kan till slut
helt avlägga produktionen av dessa. Allt detta förklarar doktorn – det kan vara
värt att se klippet.
Ifall någon
nu tycker att detta fenomen helt är kvinnors fel, tycker jag att denna kan
tänka om. Hur ska vår art på något sätt kunna vidareutvecklas ifall hälften av
arten inte har samma möjligheter som den andra hälften? Hemmet är ett gemensamt
ansvar, arbetet borde delas jämnt upp och inte efter samhällets gamla normer.
Vi kan ta mig som exempel: jag är en kvinna och borde enligt gamla normer
städa, göra mat och ta hand om barn. Jag är för lat för att städa, jag städar
bara då jag borde läsa till prov eller när jag vet att någon jag tycker om/vill
imponera på, kommer att se mitt rum. Göra mat är jag urusel på, står jag i
köket är det bara jag som äter maten som har kommit till. Barn; jag har fått
höra att jag skulle bli en bra mamma, men jag tror att personerna som påstått
det inte har insett att jag under mina år som ”wannabe-storasyster” lärt mig
hur jag ska manipulera personer yngre än mig till att göra saker jag vill... Däremot
kan jag göra saker som tidigare, enligt de gamla normerna, ansetts höra till
männens uppgifter. Jag kan koppla el-ledningar, jag kan installera en antenn,
jag kan bygga, jag kan gjuta grejer och jo, jag kan byta en lampa... Dessa
grejer är mer av personlighetsfrågor är könsfrågor. Det är något alla borde
inse.
Som
avslutning vill jag ännu berätta varför jag skrivit om just detta, då jag kunde
ha skrivit om hur mitt gym-schema ser ut eller hur jag tycker det är mest
hälsosamt att träna etc. Kommentar av tre kameler: No sori jos ei tyydytä. Förklaringen
är att jag vill att alla ska må bra. Klart, träning är en del av att må bra,
men om ens psyke är i splittror så mår man inte bra. Personligen har jag den
senaste tiden levt under mycket stress. Jag skulle ha klarat stressen bra, men
hela jag rubbades när andra personer försökte berätta hur jag kände. T.ex.
”Inte kan du bära så där mycket, du orkar ju inte”, ”Du är trött” och ”Du är så
trött så du vet inte vad du säger” har jag fått höra, och mycket därtill. Får
man höra dessa grejer om och om igen, börjar man till slut att tro på dem själv
också. Samarbetet mellan psyket och kroppen är otroligt, men i detta fall får
det en mer negativ inverkan och man kan på riktigt falla. Skulle en enda person
under den tid jag hade som mest stress sagt ”Du klarar det här, jag vet det,
lyssna inte på dem”, skulle jag ganska säkert klarat mig mycket bättre igenom
allt, men jag fick aldrig höra det, och jag känner mig fortfarande trött efter
allt. Jag har varit sjuk och således inte haft möjligheten att träna på flera
månader. Jag vill aldrig genomgå det här igen, och ifall jag kan förhindra att
någon annan gör det är det ännu bättre. Det kanske kan verka löjligt att jag
jämför det här med att min bror sa ”Hiton tyttö”, men ifall han får gå runt och
säga sådant, vad hindrar då honom från att sedan på riktigt börja se flickor
som svaga och dumma? Jag vill försöka hitta problemets grund och få människor att
inse vad problemet är. Nu låter jag som en allvetande profet, men jag tycker
att vi inte borde acceptera att vi behandlas enligt kön, stereotyper eller
normer; vi borde bli sedda som individer och respekterade för det. På detta
sätt skulle alla på ett psykiskt plan må så bra som möjligt, och då finns
utrymme att utveckla sig själv på andra plan också. Stå på dig och låt inte
någon diktera vem du är eller vem du borde vara!
Jag hoppas
att du uppskattar det du läst och kom ihåg, jag är en 18 årig tjej, du behöver
absolut inte hålla med mina åsikter. Jag har mest talat om kvinnor i detta
inlägg, därför att jag själv är en kvinna och jag inte direkt på samma sätt kan
relatera till hur män mår i dagens samhälle.
Nu hoppas
jag bara att mina värdinnor inte ska censurera allt för mycket. Kommentar av
tre kameler: muhahahahah.
Till sist
rekommenderar jag ännu några Youtube-klipp:
/#porntothepeople
PS. De tre kamelerna uppmanar övriga villiga gästbloggare att fylla i formuläret i högra kanten, så kontaktar vi er då vi närmar oss följande milstolpe!
Vi här på bloggen har en speciell relation med alkohol, som alla andra 18-åringar också. ALLTSÅ bara för att göra saken lite klarare: Vi är inte hårdfestare utan vi föredrar måttlig smuttande alltid nu och då. Bara för att få alla på samma sida.
Dock har vi vänner som inte kan förstå sambandet med träning och alkohol. Vissa personer anser det som en bra ide att efter en kväll med alkohol intagning ta sig ut och träna. MEN så skall det inte gå. Om du har alkohol ens en gnutta i blodet, så är det inte hälsosamt att träna med alkohol i kroppen. Då är det kört.
Vi tänker nu inte lista upp alla negativa effekter som alkohol har, för vi tycker ändå att det är något som alla borde ha en aning om. Vi vill bara poängtera att man inte skall hålla på med sånt.
Men vår mening är inte att låta predikande men alkohol och träning tillsammans är en allvarlig sak och vi önskar att alla kunde tänka efter nästa gång om det är nödvändigt att dricka eller om det är nödvändigt att träna nästa dag.
/Bakbloggaren, Stenklängaren och Fysikälskaren på näravstånd
ABI-jumppa är det som gäller. Man får tid för att träna, man får en kurs och så känns det ju nästan obligatoriskt att röra på sig, för alla andra gör det också. Och idag gällde backträning. Sen blev jag, så de andra hade redan tagit sig till backen men hurtig som jag är, så länkade jag ivrigt och raskt för att möta de andra.
Sex gånger totalt sprang vi upp och ner för backen. Första gången gick vi dock för att bli bekanta med det som komma skulle. Sedan vart de stegring av farten, lite spurtar och tillslut var vi alla döda. låren gav nästa vika MEN hurtig som jag ännu också är, så bestämde jag mig för att ta en trudeluttigspurtiglänk tillbaka till skolan, var dusch och mat väntade på mig. S-K-Ö-N-T!
Denna kväll vill jag sprida ordet om morgonträningar! Bakisen har redan skrivit om ämnet med rubriken Träna före tuppen gal, men här kommer det ur min synvinkel.
Jag är definitivt inte en morgonperson. Stackars de som måste handskas med mig på morgonen, speciellt under vintertid då jag knappt får mig ut ur sängen. Många tror att man måste vara morgonpigg för att orka med lite jumppa före tuppen gal, men detta är en myt. Man måste bara börja med morgonträning och så kanske gillar man det. Mitt tips är att komma överens om de första morgonträningarna med en polare, då kan man inte backa ut!
Vad som är så skönt med att träna på morgonen är att det inte finns värst många människor på gymmet/var du nu är tränar, om du går tillräckligt tidigt. Själv gillar jag att klättra eller springa på morgonen, då jag får vara för mig själv och behöver inte tänka på andra. Dessutom har du träningarna undanröjt för den dagen! Man tränar på morgonen, far på jobbet eller till skolan och sedan har man resten av dagen till allt annat! Bra tidsplanering här, hej.
Jag är ofta och träna kl. 5.30 på morgonen. Då har jag hela gymmet för mig själv, och kan sätta min egen musik fullt på och göra träningen i egen takt. Det är det svåraste och skönaste jag vet, och ser fram emot mina nästa morgonträningar!
påriktigt är det här jag gör halv sex i gymmet; musik och te, livet ler
Julen är snart här. Såsom ganska många säkert märkt. Den rusar fram med en helt underlig fart och kör över alla som kommer i vägen. Eller kanske det var granntanten som ätit lite för mycket och rullade förbi med en hiskelig fart. Svårt att avgöra.
Men jul. Det är högtiden då det är mer än lovligt att tränga i sig choklad i stora lass och slurpa i sig skinkan med ett extra tjockt lager senap. Och så går det på år efter år. Och julfirandet börjar, i alla fall matmässigt, redan då följande morgon från Alla Helgons dag gryr. Så och i år. Personligen började jag julfrossandet ganska stort: det var lilla jul med högar av mat, en annan lilla jul med ännu mera mat, julkurs med matpresenter till jul, mysiga kvällar med kompisar och mat och so on. Ja, ni förstår säkert, en hel massa med mat. Och så borde man klarar av att inte sätta så himla mycket extra kring midjan. Urgh, hur i helsiket skall man klara av det? Inte alls konstigt att efter årsskiftet fylls alla gym och motionscenter av överfeta människor som vill bli snabbt av med sina extra kilon.
Så, då våran blogg då ändå är träningsbetonad, borde jag ju komma med en knarrande och lärande ton och säga att "Sleva inte i något extra hörru!", men vad hjälper det? Hellre borde jag ju säga, att låt gå, du lever ju bara en gång och denna gång tänker jag faktiskt hålla mig vid den ända. Ät om du vill äta, om det smakar bra och det gör dig en smula lyckligare, gör det! MEN nästa gång du går ut och springer, så ta den där extra runda, kör det där extra hårda passet på gymmet, ta det lite längre än förra gången, för då blir det ju två flugor på en smäll; du får äta lite extra, men du behöver inte känna dig skyldig för det, låter ju hur bra som helst! Och för dom som kämpar med det där att lyfta rumpan från julbordet: försök lite hårdare, du kan göra det, det finns så många levande exempel så just go for it, okej? Men is'int' känna dig sådär hemskt illa till mods om du nu en gång inte lyckas göra det, det finns ju hur många som helst jular kvar!
Nog är det ju så att man börjar bli lite lä på sitt egna mående. Ni vet man vaknar 411 (uttala helst fyrtioelva) gånger om natten och är inte det minsta törstig men så torr, så torr i mun, näsa och hals ändå. Man stiger upp och kan inte få ett ord ur sig antingen just för att hals och tunga är så torra, eller alternativt för att stämbandena blockeras av två liter slem ungefär. Man hör ingenting av vad folk säger åt en för i örat hör man ett konstant något-antal-struket A eller E eller vad det nu sedan än är. Man är tvungen att gå omkring med munnen uppe som någon annan idiot även om man ju i verkligheten är synnerligen begåvad och smart. Folk börjar ju snart tro att jag är konstig.
Idag besökte jag en ytterligare tant doktor, och det var jätte kiva. Jag fick ytterligare en antibiotikakur (denna gång av annan ras än den föregående), samt slemupplösande äckelpäckel låtsashallonsmakande brustabletter och så såndäna välkommen-piller. Så sa hon att inga ansträngande kroppsliga aktivitetter denna vecka inte. En snabb blick på abijumppaschemat säger mig att jag imorgon kommer att spela volleybolley på ett ytterst flegmatiskt sätt, att jag på onsdagen kommer att skolka backträningen, och att jag på torsdagen kommer att hurra åt alla andra som svettas med cirkelträningen. Sedan lovade mig läkaren att jag är frisk till jul. Paree olla, tänkte jag.
Här ska jag nu dela med mig en jätte kiva sång som jag första gången hörde i samband med en Gossip Girl-episod. Den är så där jätte kiva och en gång så lyssnade jag på den när jag steg ut ur tåget en sovmorgon och allt var så glatt och kiva. Dessutom är den lite deprimerande och sorglig och likgiltig. Superartistisk video verkar den ha därtill
Resten av dagen skall jag ägna åt mitt projekt-pepparkakshuset, som jag nu i samma väva passar på att göra lite reklam för. Det är nämligen så att jag varje år har fixat fram ett så fint och så gott pepparkakshus, som sedan publiceras på den andra bloggen på julafton. Jag ska dela med mig av bilderna av det här årets hus på denna blogg också, sedan på julafton. Dessutom ska jag idag räkna procenträkningar och läsa om värmeenergi, för vill man ha L så läser man. Om man vill springa 2:06 så bör man också springa en del, men det problemet tar jag en annan dag.
Efter ett vilt självständighetsdagsfirande tog vi öppenhjärtade emot söndagen, med stavarna i högsta hugg. Riktigt tantiga var vi, med stavarna i högsta hugg. Vi bestämde oss för att utföra en länk på nästan två timmar, med stavarna i högsta hugg. Och nio kilometer blev det, med stavarna i högsta hugg. En timma och förtio minuter, med stavarna i högsta hugg.
Denna herreman stoppade oss under vår färd.
Den prismprydda herremannen på bilden uppehöll oss en god stund, och han fick oss att till och med kasta stavarna åt sidan. För stavgång var nog inget för oss. Nej, det var det inte. Helt för långsamt. Helt för ensidigt. Helt för tantigt. Vi såg dock också många gubbar med stavarna i högsta hugg.
Det här vil vi okså beräta åt er:
Bebisen sover
BB fik god mat
FÄ tyker om pesto
BB tyker Ekenäsbor är konstiga
FÄ tyker om fisk
O sen så dehäran så vill vi hälsa den tredje parten som rymde till Åbo. Hon har haft ett tungt veckoslut hon, tänk er bara att hon just har spenderat sitt första lagliga sådant. Men nästa gång gäller det att infinna sig på länken, annars blir det tupenrapinat.
Fredag. Det är dagen då det är lovligt att relaxa och luta sig bakåt. Det finns olika sätt att göra det. Vissa sätter sig i soffan, andra sätter sig vid bardisken. Denna fredag har kamelerna delat sig i två olika läger. Två tredjedelar bestämde sig för att laga mat, smaska snask och titta på GG. Den resterande tredjedelen befinner sig i skrivande stund - så tror vi i alla fall, vi har inte blivit bekräftade om den saken - i H:fors nattliv, förhoppningsvis vid god hälsa.
Båda alternativen är helt OK (OK tänkt), men vi vet ju alla vad man helst skulle borda föredra.
Idag så hade då jag och Bakbloggaren abiturientsgymnastik. Eftersom alla ni på den andra sidan skärmen nu sitter som frågetecken skall jag ta och belysa saken lite närmare. Det är nämligen så att vi har valt en extra gymnastikkurs, en kurs som de flesta brukar välja i syfte att få ihop en tillräcklig mängd kurser för att komma igenom gymnasiet. Så är då inte fallet med duktiga oss, utan vi hade båda våra egna orsaker till valet av några extra timmar idrott i veckan. Bakbloggaren har som ett inte allt för avlägset mål att krossa hundra kursers-strecket, och jag behövde helt enkelt en orsak till att tenta en kvarbliven religionskurs, och då råkade abijumppan gå i just den rätta positionen!
Glada i hågen klättrade vi efter avslutad preparerande matematiklektion ned för de många, många trapporna som leder till omklädningsrummet, och likaså glada klättrade vi åter efter en stund upp för dem igen. (Note to SK: Ja, vi använder ordet klättra i alldeles fel bemärkelse, och vi skäms inte ens!) Väl ute på trappan startade vi en rask promenad som för Bakbloggarens och de två gästande stjärnornas del också varvades med en del spurter. Undertecknad blev på morgonen i ett skarpt tonfall tillsagd att inte springa någon länk, och hukka minut periköön om jag tar ett enda litet löpsteg och så vidare. Nå riktigt så allvarligt lät det ej, men nog är det ett ytterst segt fanskap till flunsa jag falligt offer för - vi får väl bara hoppas att jag hunnigt tillfriskna totalt om 39 dagar, då vi alla tillsammans skall få uppleva de hittills bästa fyra dagarna i vår relativt korta fysikerkarriär!
Och precis så som bilden visar gick vi! Ibland snabbare, ibland långsammare, och ibland rentav inte koncentrerandes på gången och det idrottsmässiga alls, utan endast skvallrandes om den djupblågråa intensivaste blicken vi någonsin skådat.
Här ser ni en mycket psykedelisk bild på hur BB och FÄ studsar omkring i den vackra naturen i Södra Haga.
Imorgon skall sedan en del av oss fira mysig filmkväll, medan en annan del ska mysasupa på något annat håll av samma stad. Lukulykkyä hälsar vi till alla som redan börjat läsa till studentskrivningarna!
Eftersom det bara är ett begränsat antal inlägg kvar tills vi uppnår något som kan kallas en milstolpe, så har vi med flickorna infört vissa restriktioner gällande mängden inlägg som samtliga bloggskrivare får lägga ut under denna pågående vecka. Följden av detta beslut är att jag i just detta inlägg har som tanke att skriva skrivpirret av mig, så att jag sedan i lugn och ro under resten av veckan kan låta bli. Hahaha, inte slipper ni av med mig så lätt, inte.
Jag nämnde tidigare att vi är nära inpå en milstolpe här på bloggen nu. Vissa kanske gissar, andra kanske inte gör det. Ni får vänta och se, det kommer att bli spännande, det lovar vi. Något att vänta på, det lovar vi. I bästa fall kan ni hoppas på en vilt flödande kreativitet, som inte drabbats av en nämnvärd censur alls.
Tidigare denna pågående vecka blev jag och 29 andra blivande studenter tillsagda att i varje text och mening anstränga oss litterärt. Jag försöker mitt bästa, men vill påpeka att det är litet krävande, då texten skall handla om en promenad som var precis lika grå till vädret, bitande kall i kinderna och uttråkande långsam till farten som alla de fjorton tidigare promenaderna varit. Men utmaningar bör man ta emot med en varm omfamning.
Jag satt här vid mitt skrivbord, på samma stol som jag sitter på i skrivande stund, när mitt matematikläsande avbröts av en tanke. Nee, det här blir nog int till nånting, nu får jag nog ta och rycka opp mej. Fet, ful och fittig, det är vad jag blir av att sitta här med Ellips 2 och en burk lakrits från Tallinn, ingenting annat. Så jag slog igen Ellips 2, drog på mig en gammal och blå fotbollscollegetröja, satt skorna på fötterna och ropade hasta la vista i dörröppningen.
Ett bättre vintersportsmode än mitt får man leta efter. Gamla vita joggingskor, svarta byxor och svart jacka går väl an. Även den orange mössan passar riktigt bra i kombination med de tre tidigare. Höjdpunkten utgjordes av de skränande rosa touchscreen-fingervantarna, som milt sagt orsakar värre migrän än läsning av en essä skriven med dålig handstil, kan jag tänka mig.
Så där skränade vantarna mot en grå och landelik horisont.
Trots sina estetiska egenskaper är de nog ändock så bra, så bra, de där touchscreen-vantarna. Man kan till exempel pilla på Sportstracker mitt under promenaden, utan att förfrysa fingrarna av sig. Och då podcasten från Discovery Channel efter en halv timme tar slut, så kan man utan att blotta sina förnäma fingrar klicka fram följande podcast från National Geographic Weekend. Minsann, vantarna effektiverar promenaden minst tiofalt.
Låt mig nu beklagas över Sportstrackern. Den fungerade snällt och väl under hela promenaden. Jag hann även registrera att promenaden i sin helhet tog 1:02 h, och var 5,89 km lång. Men när jag med vantarna på skulle trycka på Lopeta, då klarade inte Sportstrackern av det mer. Då tyckte den att det var dags att stänga av sig och radera all information om vad jag dittills sysslat med under min lilla promenix. Int' e' de' hävt int'!
Sedan så har jag idag varit totalt läkemedelsfri. Ren, som amerikanen skulle uttrycka det. Ingen antibiotika, ingen hostmedicin, inte ens några kortisondroppar i örat. Är jag på väg att bli frisk - det vet jag inte, men imorgon skall det länkas i varje fall. Imorgon är det nämligen abijumppa som gäller för min och Bakbloggarens del, och förhoppningsvis slutar det inte i några av de hotbilder som Bakisen tidigare idag målade upp.
Det råkade gå så till att jag låtit bli att använda min träningsdagbok, då under provveckan var träningarnas mängd plus, minus noll. Men här kommer det, min "potti" för movember. (Som en liten kommentar kan jag ju säga att vi tre kameler började öva till HCR den 2 november, bra vi! och ni med)
Länk: 6 gånger, varav en är power walk, en tough viking träning och resten vanliga löpturer. Tillsammans blev det 40 km på 6 h och 45 min.
Klättring: minst 10 gånger, klättringspassen är runt två timmar långa.
Simning: en gång, 500 m på 10 min.
Så denna månad var ingen höjdare, men i december smäller det till! Jag kan ännu berätta lite om den så kallade tough viking träningen. Den hittade jag här, en väldigt krävande och rolig träning! Den går ut på att springa och göra muskelträning där emellan.
snart är det sommar igen!
För er som inte vet vad Tough Viking är, så är det en tävling/evenemang där man springer en viss sträcka och går genom ganska brutala hinder. Jag ska ta del av nästa årets Tough Viking i Kaisaniemi, som är 12 km lång med 15 hinder. Det kommer att bli superb! Faktiskt fick jag skjortan jag beställde redan i dag.
.jpg)
